En gång i tiden innebar medlemskap i samhällets höga societet att vara väl förankrad i samhället. Att stå på stadig grund, vara aktiv i det civila samhället, och en angelägenhet på platsen man bodde på, ofta genom donationer till den lokala kulturverksamheten – museum eller bibliotek.
I dag är det helt annorlunda, Rana Foroohar om ”The New Jet Set – Going Places” i Newsweek: ”The new class of global nomads know no boundaries as to where they can live, work or play.”
Mobilitet har blivit en maktfråga. De som befinner sig på samhällets botten är de som hindras i sin mobilisering. Schengen- och EU-utanförskap tvingar människor att lämna sina öden i andras händer – i många fall leder det till trafficking/prostitution. Handelsmurar pressar människorna in i händerna på påstådda dörröppnare som i själva verket visar vägen till ett nytt förtryck.
Det finns dock vissa nivåer i denna bild av rörelse. Under 1940-talet var vänstern de som argumenterade för rörligheten – enade arbetare över nationsgränser. Borgerligheten skönmålade rotfasthet, poeten T.S. Eliot argumenterade mot ”rootless cosmopolitans”, med åsyftan på judarna. Idén var att alla skulle hållas på sin plats.
Under blott en generation har politiken bytt kläder. De som pratar sig varmast om lokalproduktion, flygskatter och globalisering som utgör hot mot arbetsrätt är vänstern. Högern menar att gränslösheten är här – nationernas idé hör inte till denna epok, ”the world is flat”, där människor som Ram Charan, uppladdade i den globala ekonomin, frodas. (Eller The Moving Circus, som bland andra NY Times-skribenten Thomas Crampton ser sig som medlem av.)
Under samma tidsperiod har en helt ny masskultur växt fram i gränslandet mellan två. Den tredje kulturen. John Lanchester skriver i Financial Times om generationen unga människor som är den tredje kulturens barn, de som har en fot i den gamla kulturen och en i den nya. Resultatet, hem är inte en plats, det är flera. Denna tredje kultur delar man med alla andra som rört på sig. Marginalens eller utanförskapets enande kultur.
Samma enande kraft finns i den grupp som Rana Foroohar nämner – de rörliga överklassen som är under tillblivelse. Det hävdar David Hepworth, som skriver i Guardian om de nya magasinen Monocle och Portfolio som riktar sig till den (nya) globala affärsklassen: ”Each in their different way is hoping to sell luxury advertising by proposing the idea of a new kind of person.”
Han skriver vidare: ”Monocle proposes the idea of a new generation of free-spirited young professionals, who work at the interface of design and technology, and operate across national borders.”
Kvar blir de sista, de rotfasta, som omedvetet utgör den nya marginaliserade gruppen som aldrig rört sig.
