På sorgens dag var det mingel i förlagshuset. Efter det åkte jag till Il Tempo. Där vi åt lite och tömde Valipolicellaflaskor och Prosecco. För mitt sällskap förklarade jag surrealismen betydelse i globalismen (ungefär).

Ingen jag berättar det för finner idén osannolik eller kan finna något som motsäger den. Jag är något på spåren!, – som sagt, det kommer snart här på bloggen.

Apropå konstyttring: årets vackraste evenemang måste utan tvekan vara Gallianos couture-visning i Milano. Fantastiskt att se den klädedräkt jag drömt om innan bäras av honom. Något helt annat än de huvudburna resväskorna.

Samtidigt, när tiden blev sen, så vi taxar till Riche för ett sista glas skumpa. Hastigt taxar jag tillbaka till Mariatorget, ungefär då jag inser att dagen är förbi. Och likaså är sorgen över att Kapuściński är död.