Månadsarkiv: januari 2007

Gårdagen var en sorgens dag

På sorgens dag var det mingel i förlagshuset. Efter det åkte jag till Il Tempo. Där vi åt lite och tömde Valipolicellaflaskor och Prosecco. För mitt sällskap förklarade jag surrealismen betydelse i globalismen (ungefär).

Ingen jag berättar det för finner idén osannolik eller kan finna något som motsäger den. Jag är något på spåren!, – som sagt, det kommer snart här på bloggen.

Apropå konstyttring: årets vackraste evenemang måste utan tvekan vara Gallianos couture-visning i Milano. Fantastiskt att se den klädedräkt jag drömt om innan bäras av honom. Något helt annat än de huvudburna resväskorna.

Samtidigt, när tiden blev sen, så vi taxar till Riche för ett sista glas skumpa. Hastigt taxar jag tillbaka till Mariatorget, ungefär då jag inser att dagen är förbi. Och likaså är sorgen över att Kapuściński är död.

Konsten att avstå Pagrotskys skägg

STOCKHOLM. Jag ser världen med nya ögon. Eller det är de nya glasögons fel att jag ser världen så annorlunda. Mina Prada är så skarpa att jag blir snurrig och världen känns surrealistisk i mina ögon. Med andra ord – som jag sett den ett tag, och jag också berättade för talangen Jesper när jag träffade honom igår som hastigast.

Jag mötte upp mina kollegor för att gå på Ljunggrens (oplanerad upprepning!), där vi åt gott. Förmodligen för att vi faktiskt slagit rekord på förlaget. Sedan gick vi vidare till Debaser för att fira ett annat pris. Halvintressant där. Mest var jag sugen på att burra ner handen i Leif Pagrotskys skägg, men behärskade mig och kom på att lyssna på Moz-inspirerad musik av Magnus Carlsson. Det blev bättre så.

Han som inte blev prisbelönad

STOCKHOLM. Efter att ha varit på Berlin på Skånegatan, åkte jag och Carlos, något decimerade, till Götgatsbackens Ljunggren. Där satt bland andra hans blivande fru Cajsa och Isobel.

Isobel avslöjade att sällskapets gemensamma vän INTE medverkar i den kommande roman som hon skrivit ut som ges i vår (vars utdrag publicerats i BON).

Han har nämlingen varit på snudden till att krönas under prisutdelningen av Sidea Awards 2006, på meriter som inte bäst förklaras på en blogg.

Även Latifehs nye vd avslöjade att han vill börja blogga. Vi får väl se. Förresten firade jag i julas tre år i bloggosfären.

Mon Dior!

STOCKHOLM. På morgonen fanns det en spricka i mina glasögonbågar. Mon Dior! Jag saknar dig redan. Det har varit en spännande tid, där du många gånger stått fast och ståtlig – även när du kritiserats offentligt – av bloggare, förvisso.

Mon Dior, var det gårdagens boxning som gav dig att ge upp? Hur som helst. Mon Dior, nu säger vi adjö. Jag har nu varit och köpt ett par nya. Jag hoppas innerligt att Prada är mig lika trogen. Nu känns det, efter att mitt middagssällskap ställt in för att spela in en reklamfilm, och ersättaren också ringer för att ställa in, att det är dags att vrida dagens neggotrend och möta upp med några andra. Snabbt iväg nu till andra sidan Södermalm.

Två nätter i Paris

STOCKHOLM. Kom hem sent inatt efter en helg i Paris. Planet lyfte 35 minuters för sent igår. Gatepersonalen ropade mitt namn, ty jag var sen. Fick springa ut på tarmac och ledas av markpersonalen till rätt plan mot Stockholm.

Så landar man i ett stormdrabbat land, efter en helg som varit 15 grader varm, solig, och vårskön. Men mycket fantastisk. Jag har hunnit ägnat mig åt ostronfrosseri, långa soaréer på mitt fyrstjärniga hotell i Montparnasse och en bankett med medlemmar ur de franska adelsfamiljerna.

På banketten, som vid tresnåret, var ganska festlig (speciellt då Champagnen sabrerades i högre takter) spelade dj:n ”Pump it up”. Sist jag hörde den var på franska Riverian under slutet på 90-talet. Då dansade vi, nu gick jag upp för rue Raspail till hotellet. Symptomatiskt.

På väg tillbaka mot landet där min hatt är just nu, noterade jag lite råd inför vårens Parisresor.

Om du vill trängas på Provencalskt vis, besök Chez Janou i Marais.

Äta ostron som en prins, Les Bar a Huîtres, i Montparnasse (finns ytterligare två). De andra i kvarteret är fullgoda, men servisen är bättre på Les Bar.

Dricka champagne och äta godaste Macaronikakorna besök Ladurée, som för övrigt inte är någon problem med i handbagaget, helt enligt fransk attityd.

Handla nutida konst i gallerikvarteren vid rue de Seine, (bilden ovan föreställer Juarez Machados ”The party goes on”), där du också kan slinka in på Sofobaren Bar du Marché.

Galna människor och galet år

Sedan sist har jag läst massor om människor som gör konstiga grejer under en period. Som Scott MacDonald som byter namn från februari till Finest Freshest Fastest efter att ett företag ger honom en kvarts miljon kronor efter en offentlig auktion.

Eller bloggaren bakom Hungryforamonth.blogspot.com som levt i 30 dagar på en dollar om dagen. Eller Scotty och Fiddy som liftat sig fram genom 50 amerikanska delstater, bara för att man kan.

Minnet vandrar sig till Kyle MacDonald som för ett rött gem (genom mångra transaktioner) bytte upp sig till att få ett hus för ett tag sedan.

Årsskiftet bjuder på sådana tillfällen som egentligen borde göras mer frekvent än årsbasis. Fundera på vilka stora saker man vill ta itu med, vilka demoner man vill tämja.

Daniel Strand brukar alltid skratta åt de polyfasiska ambitioner jag hade för ett år sedan. Men det handlar om något mer än att byta sömnrutin. Det handlar om att tämja sin vilja, och se att man kan göra vad som helst, oavsett om det gäller att sova sex pass á 20 min per dygn eller att springa mina mil. Det är samma grej.

Apropå årsskifte. Det finns en skön historia som återberättades i Los Angeles Times om några ryska emigranter som har för vana att fira nyårsafton den 30 december.

Reportern frågade varför de firar 36 timmar före alla andra människor. En av dem, en man i sextioårsåldern, svarade: ”När vi växte upp i Sovjetunionen fyrtio år sedan, var vi fattiga, och vi fann det billigare att hyra ett band den 30:e december. Det är så traditionen startade.”

Det intressanta i sammanhanget är att, idag när de lever under goda förhållanden, och skulle ha råd till att anlita underhållning på nyårsafton, väljer ändå att den fira sin traditionell. Konsten att vara motvalls, ställa sig mot andra – inte som uppvisning utan för sig själv.

Styrka har inget med saken att göra utan det som händer, händer i individerna. Man odlar det lilla betydelsefulla. Att bara äta för 7 kronor i 30 dagar för att se hur det förändrar din syn på mat, eller hur lite sömn vränger ut och in på dina demoner. Det handlar om galenskap, dumbom.

Detta kommer bli ett galet år. Ett gott galet år.

2007

Det är nytt år, allt är fab och jag är på plats i Stockholm igen. Nu kan jag möta er alla som hört av er. Återkommer inom kort. Nu ska jag jobba!