En artikel som jag läste före sommaren, men inte minns mer än att den handlade om Wes Andersons filmskapande är denna på Slate som jag nu läser om.
Frågan är så enkel men svaret så svårt: ”Varför tar det dig så lång tid att göra en film?”.
I frågan ryms många svar. Frågan hade lika gärna kunnat ställas till vilken av de unga filmskaparna som tar minst lika lång tid: Spike Jonze, David O. Russell, Alexander Payne, Paul Thomas Anderson eller Sofia Coppola. Något som i sammanhanget bör nämnas som bästa filmen om skapande är Adaptation.
För det är lätt att tänka sig skapande som något som bara sker, och att stora hjänor förhoppningvis begåvas med åtminstone en dygd att slutföra saker. Som för övrigt Mons Kallentoft skriver om på den nya bloggen hos Ekonominyheterna.
Samma åsikt delar TIME och Bill Clinton i coverreportaget med den titeln Ambition: Why Some People Are Most Likely To Succeed, vars hemlighet – förutom ambition – kan sammanfattas med Kallentofts ord: ”jag avslutar alla de projekt jag tar mig för”.
Men låt oss återgå till Wes fråga: varför så långsam? Jason Kottke sammanfattar så väl:
”[they] seem to be guarding their personal ideas so jealously that it sometimes suggests a creative block. The eternity of anticipation has frustrated those film lovers who look to certain artists to provide the Great American Movie.”
Alltså, att slutföra saker oavsett tid är alfa och omega, definitionen av geniers skapelseprocess. Vilket i teorin hänger på disciplin, men det är ett annat inlägg.
Tidigare har jag skrivit om skapande här: Att leva till andra trumslag och om vem som kan skapa här: Talang omdefinerat.
