Därför röstade jag inte

Många har senaste tiden frågat hur jag röstade i valet i söndags, och alla har fått samma svar.

Det var inget fel på alternativen, säkert är många miljoner nöjda med ha lagt sina röster på vad de sju partierna skakat fram som sina bästa. Men det var inte därför jag lät bli.

Alla dagar mellan riksdagsvalen tillhör jag en av de många som har tillträde till offentliga rummet och ibland även blir inbjuden att delta i diskussionener om politik eller vad som finns på agendan för dagen. Många fler gör långt högre grad än jag, naturligtvis. Men alla går till valurnorna var fjärde år och i tysthet väljer sin favorit.

Att veta är att kunna göra, och vetskapen om hur, med Dan Josefssons term, mediefabriken fungerar gör att man egentligen har en kunskap många som inte har. Det är de som inte hörs, de som vill ha lägre fastighetsskatt, högre a-kassa, mindre miljöutsläpp. Det var inte erbjudanden det var fel på – många miljoner gick tyckte de säkerligen var tillräckliga, men det var inte därför jag lät bli.

Jag har inga heliga kor. Det är inget parti jag skyr, ingen favoriserar jag eller sympatiserar med. För det är detta som avgjorde.

Denna självinfluensen, denna insikt, om att man det i situationer kommer omedvetet göras annorlunda val om man väljer en som favorit. Men att alla faktiskt har en värdegrund och allt vad det innebär. Även jag har en. Den ligger kvar och skrapas inte upp för att var fjärde år filtreras i valtest med kryssfrågor, eller för att på valdagen byteshandlas fram till ett val av parti man tycker är lämpligt att styra landet.

Parollen är ”en röst åt envar” gällde även denna kampanj. Men i en valkampanj som varit så blodig att man inte känner igen de blodblå kombatanterna, valde jag att för en dag stiga åt sidan.

Sverige: detta är landet ni fick, var så god, dagen folket fick till skänks är förbi, snart kommer skörden av den och däremellan är flyter vardagen. Min röst, den är kvar här hos mig.