Månadsarkiv: september 2006

Flygplatser något för EU

Undrar du vad som i ilfart excusade sig förbi dig på Heathrow igår, så var det bara undertecknad. Försenad till flyget efter middagenens goda armaretto och kaffe i en skymmande rosenträdgård i Shoreditch blev det ett skönt lopp till rätt terminal. Incheckning hade redan stängt, men lyckades komma igenom ändå.

Trots enorma helgköer i säkerheten, pressade jag mig före ett par hundra personer, och hamnade jag till slut ombord 21-flyget, men det var inte förrän jag lämnat kvar halva min necessär som jag insåg behovet av EU-närvaro på flygplatserna.

Helst en internationell uppstyrning, men i sämsta fall man på EU-nivå uppdaterar säkerhetsrutiner. Att man kastar om några steg och därmed också färre köer, och var tar ställning till droppa/checka in väskor och vilka säkerhetsföreskrifter man ska ha. Några veckor innan var vissa pryttlar helt okej för BA, för att nu för SAS mot Stockholm inte alls vara godkänt.

Sedan undrar jag vad som händer med SAS. Visst, SAS har sina problem och att man ska få lönsamhet i verksamheten. Men de borde ju spela i en betydligt högre liga än Ryanair eller andra lågprisbolag – vi är ju några som betalar fullpris för SAS-biljetter.

Min känsla är att det är för lite attendant i ”flight attendant”. Halva resan handlar om att sälja starköl och sköta kortbetalningar i ekonomiklassen, sista delen till att sälja dåligt urvalda giftshop-produkter. Mer service och närvaro i kabinen, och fler yngre medarbetare.

Blatten med två miljarder

Det är något speciellt med tidpunkten mellan 17 och strax innan 20; en twilight zone som inte riktigt finns . Eller självklart finns den där, men det en tid som saknas den. Ingen bokar ett möte då (även om det hände nu i veckan två gånger) utan det är en skön buffert. Nu ska jag använda den bufferten.

* Så länge föreslår jag en läsning av Peppe Engbergs genomgång av de svenska hjältarna. Skönaste citatet: Reefatel Sayed. Förste blatte som fick tillträde till den svenska storfinansens salong, då kejsar Gyllenhammars hov. Snubblade på sin påhittade doktorshatt och försvann. Vann dock allas hjärtan med sina ordspråk, typ: ‘En miljard, två miljarder, det är ingen skillnad. Det tar lika stor plats i huvudet’”

* SAS har äntligen gjort om sin webbsajt – tre menysystem har blivit ett. Finns mer jobb kvar, till exempel att se till att det går att koppla mitt bonuskort till den incheckade resan. Men det ser fint ut ändå.

* SJ verkar ha totalhaverera. Vad händer med deras biljettsystem? Deras system krascha för jämnan. En bokning tar så lång tid att jag ändrar färdsätt.

* Mycket denna vecka, lovar återkomma med fler inlägg nästa vecka. Men nu ska jag först till Arlanda för min SAS-flight till London, återkommer efter helgen.

Därför röstade jag inte

Många har senaste tiden frågat hur jag röstade i valet i söndags, och alla har fått samma svar.

Det var inget fel på alternativen, säkert är många miljoner nöjda med ha lagt sina röster på vad de sju partierna skakat fram som sina bästa. Men det var inte därför jag lät bli.

Alla dagar mellan riksdagsvalen tillhör jag en av de många som har tillträde till offentliga rummet och ibland även blir inbjuden att delta i diskussionener om politik eller vad som finns på agendan för dagen. Många fler gör långt högre grad än jag, naturligtvis. Men alla går till valurnorna var fjärde år och i tysthet väljer sin favorit.

Att veta är att kunna göra, och vetskapen om hur, med Dan Josefssons term, mediefabriken fungerar gör att man egentligen har en kunskap många som inte har. Det är de som inte hörs, de som vill ha lägre fastighetsskatt, högre a-kassa, mindre miljöutsläpp. Det var inte erbjudanden det var fel på – många miljoner gick tyckte de säkerligen var tillräckliga, men det var inte därför jag lät bli.

Jag har inga heliga kor. Det är inget parti jag skyr, ingen favoriserar jag eller sympatiserar med. För det är detta som avgjorde.

Denna självinfluensen, denna insikt, om att man det i situationer kommer omedvetet göras annorlunda val om man väljer en som favorit. Men att alla faktiskt har en värdegrund och allt vad det innebär. Även jag har en. Den ligger kvar och skrapas inte upp för att var fjärde år filtreras i valtest med kryssfrågor, eller för att på valdagen byteshandlas fram till ett val av parti man tycker är lämpligt att styra landet.

Parollen är ”en röst åt envar” gällde även denna kampanj. Men i en valkampanj som varit så blodig att man inte känner igen de blodblå kombatanterna, valde jag att för en dag stiga åt sidan.

Sverige: detta är landet ni fick, var så god, dagen folket fick till skänks är förbi, snart kommer skörden av den och däremellan är flyter vardagen. Min röst, den är kvar här hos mig.

Den goda journalistiken och nätet

För ungefär två år sedan skulle jag skriva ett reportage om det goda reportaget, den goda journalistiken.

Det visade sig vara ganska svårt. Jag tittade på tidningar som lyfts fram som de allra bästa, lästa samlingarna ”Goda nyheter” för den svenska kontexten, ”Reportagens mästare” för utblicket och pratade med Stig Hansén, medieexperter, prisvinnare och vad jag kommer ihåg även, en som av många unga hyllas som den bäste, Fredrik Strage.

Reportaget kom inte till sin rätt, för det finns mycket lära på det området. Därför blir jag provocerad att svara på Webbomedias fråga om hur webbjournalistik ska utvecklas.

Ur mitt minne: kortfattat handlar god journalistik som trycks om:

- en stark narrativ känsla,
- etablera ny information,
- skapa nya tolkningramar hos läsaren,
- och känsla – känsla framför allt,
- sedan det självklara som är noggranhet, att man tydlig och ett slutresultat som är bra redigerat.

Enligt Per-Åke på Webbomedia har internet några egenskaper som särskiljer det från tryckta medium:

- nätet är on-demand,
- tvåriktat – med möjlighet att interagera,
- konkurrensutsatt, som leder till ”intressanthet”
- det är icke-linjärt, och
- främst är det multimedialt: med texter, bilder, ljud och video.

Slår man samma de två, goda journalistikens ideal med nätets förhöjda egenskaper, vad får man? Jag har funderat några dagar och än så länge är det bara en formel på en pappersbit. Tyck till här nedanför i väntan på att jag löst formeln.

Liten är nästa stora grej

Den som boxas vet att en stor slugger är inte bättre för sin storleks skull. Efter samma tanke tränar jag. Till skillnad från de flesta killarna sub trettio frekventa på Sats har jag ingen stor plan för min träning, det är inte muskler som är ambitionen bakom mina löppass, utan jag tränar för att bli mindre.

Fredrik på Bisonblog är också inne på litenhet, och hänvisar till John Moores mer business än boxningskontextuella inlägg om att bli större genom att bete sig mindre.

Förmätet som det kan uppfattas klipper jag in ett utdrag från en artikel jag skrivit som företaget som gjort det till en grej av att vara små:

”(…) webbutvecklarna 37signals betonar behovet av ett helt nytt tänkande. Nyckelordet är litenhet: Att arbeta i små team med de allra bästa. Att lansera färre tjänster, som har producerats med bättre precision. Och att ta lite betalt av fler.

Om stora gruppers agerade finns ett intressant inlägg på 37signals blogg (min fetning):

”Another thing I find interesting is that when big groups really want to get things done, they don’t make the group bigger, they make the group smaller.”

Och ja, rubriken är snodd från Seth Godins utgivna samling av blogginlägg. Även hjulet uppfanns många gånger om.

Hur grupper berättar sin historia

Vi tänker i metaforer och lär oss genom historier, lyder några bevingat ord av Mary Catherine Batesone.

Good Morning Thinkers! skriver Joyce Wycoff om hur grupper berättar sin historia, och hänvisar både till tidigare nämnda citat och till följande.

Hon har läst Stephen Dennings affärsbok The Leader’s Guide to Storytelling, Mastering the Art and Discipline of Business Narrative.

Kapitel sju handlar om hur grupper berättar sin historia. Denning ger följande råd om man ska skapa en ny historia:

Give the group a name to help instill a sense of ownership among group members.

Allow the group to create its own work-space. This could be a physical space or a virtual space where they members have a say about the look and feel of the space.

Adopt some common objects to foster teamwork. This could be clothing, badges, satchels or desk objects that identify team membership.

Encourage socializing or other opportunities to share stories.

Create occasions for successful teams to tell its story to other teams. External storytelling is an important way for the group to strengthen its sense of identity and let other teams or communities learn of the success.

Keep a successful team together and let them build on their success with even bigger projects.

Ett helt liv bakom varje skapelse

Det finns en historia, som jag hittade på Signal vs Noise, om Pablo Picasso som stod i en park och skissade på ett verk när en parant kvinna kom fram till honom.

”It’s you — Picasso, the great artist! Oh, you must sketch my portrait! I insist.”

So Picasso agreed to sketch her. After studying her for a moment, he used a single pencil stroke to create her portrait. He handed the women his work of art.

”It’s perfect!” she gushed. ”You managed to capture my essence with one stroke, in one moment. Thank you! How much do I owe you?”

”Five thousand dollars,” the artist replied.

”B-b-but, what?” the woman sputtered. ”How could you want so much money for this picture? It only took you a second to draw it!”

To which Picasso responded, ”Madame, it took me my entire life.”

Författaren Tomas Sjödin skriver i Eftervärme om åldrande:

Att bli äldre är att foga många liv till sitt nuvarande: Jag är inte enbart en medelålders man på fyrtiofyra år, jag är också sex år och har en glugg där framtanden skulle ha suttit.

Jag är fjorton år och drömmer om moppe och jag är arton år och är så förälskad att jag inte förmår att göra läxorna. Jag är tjugosju och nybliven pappa.

Men det jag inte är, och inte kan vara, är femtio eller sjuttio. Där har jag ännu inte varit.