Månadsarkiv: mars 2006

Strunt i komfort en gång i veckan

Hoppar att sova denna natten och jobbar i stället. Så pösig och dåsig, men med några uppiggande drycker i mig åker jag till Rönninge gymnasiet i Stockholm, eller det är snarare i Salem kommun.

Battlar med fp:s Mia Franzén genom att först snacka 20 minuter, sedan hon 20 och därefter en slags inspirerande debatt mellan oss. Får senare höra att hon trodde svenska gymnasiebetygen var som amerikanska ABC-skalan. Men hon ska ha kredd för att fp nu har en nollvision om självmord bland ungdomar. Självklart för de flesta, men inte för det partiet.

Låter det dumt? Nja jag brukar hoppa en natt i veckan då jag ser till att rekapitulera veckan och jobba igen lite. En gång i veckan är det nyttigt att tänja på sina rutiner (som om jag hade några). Som alltid är den bästa förutsättningen för att lära sig något är att man går utanför komforten, och göra lite annorlunda kopplingar – det gör man när man är lite bakvänd. Testa det om du har möjlighet, man är rationell på ett annorlunda sätt; prova speedreading eller att skumma igenom en tidning, gör susen i den stämningen.

Har nu för tredje året i rad blivit bokad att hålla föreläsning om kreativ skrivande för journalister. För att nu samla tankarna och strukturera det lite ska jag skriva här på sidan i ämnet under typ en månad eller så, väldigt sporadiskt men ändå.

Apropå många olika topics idag: en fråga också – är det någon som läst något bra reportage om veckopendlare? Konstigt med tanke på hur många som gör det. Om du har tips mejla mig.

Ta mig på Orden, sa jag.

Det var hiskeligt trevligt i Göteborg trots slasket och regnet igår. Återigen var det i Härryda som jag höll föredrag. Träffade sedan bland andra Anna Westin som berättade lite om Glamourprinsessans riktiga Uppsalaliv.

Idag var det dags för tåget till Stockholm igen. Sedan taxade vidare till Tulegatan för tv-inspelningen med Martina Haag, som jag inte hade en aning om vem det var innan. Där var jag hela eftermiddagen och lekte Larry King – programledaren Anna-Charlotta tyckte jag liknande någon jag nu glömt. Redaktör Mikaela Périer frågande om jag skulle skriva om det på bloggen. Så klart. Ni som vill se får vänta, programmet sänds i oktober nån gång.

Nu ska jag jobba, men en liten grej innan:

I SvD läste jag ett reportage om Mallis, skriven den numera historiska Petra Axlund (hon med reportaget i Metro om utlandsfödda svartskallar som hade infödda svenska kompisar).

Hursom. En svensk hotelier säger i SvD: ”Skandinaver vill inte ha lyx i form av guld och marmor. Vi tycker nog att trevlig personal är mycket lyxigare än överflöd.”

Där tar ni minsann fel. Jag vill ha världens bästa service. Och världens snyggaste miljö. Inget antingen eller! Det är så klassiskt svenskt att se det som att man inte är värd både ock.

Trots att Sverige var rårött för 30 år sedan har man inte riktigt lyckats resa sig ur sin idé om att man är rättvis och konsekvenskorrekt. På den fronten har även ryssarna lyckats moderniserats. Medan jag jobbar kan du läsa om ryssens inkonsekvens.

Slut på semester i verkligheten

En kompis sa häromdagen att jag verkar lite världsfrånvänd, så nu har det varit en semesterweekend i verkligheten. Det brukar bli så när Samuel är på besök i Stockholm.

Efter en hel lördag i ett myllrande Stockholm känner man sig mindre som stockholmsbo än annars. Vad gör alla annars och varför går dom just på lördagar på stan? Finns nog ett frilanssvar på frågan.

Senare satte vi, med hans tjej på hotellet i Vasastan innan vi gav oss ut på middag. Cava är gott så här års, även om det inte var i drickkorrekta glas. På MTV gick det nåt konstigt program med en ful kille i mustasch och en jättenervös Johan Wirfält.

Hotellet Hellsten var en pärla i sig. Gillar den rustika inredningen i baren och att man är så sjukt otrogen mot stilar när man inrett. Jag förmodar att man kommer se mer av 80talist-ordförande Erik Hellsten, i form av blivande styrelseproffs kanske.

Efter biffmiddagen hamnade vi på Spajjan. På väg in var fula mustaschkillen från Mtv där igen. På väg ut sprang jag på Linda Backman som berättade om detta. Jag tror inte det är diskrimering (blatte&kvinna), det vore lite för korkat för nya generationens klubbarrare. Spajjan har blivit jättefolklig med blattar, husblattar, wiggers, och indis.

Verklighetsessionen är slut, nu är det dags för frukost på första parkett till soluppgången. Mot Arlanda. Apropå resa, under söndagsmiddagen på El Torro ringer en för mig okänd bloggläsare – och frågar vad han ska göra med sin missade tågresa efter mitt tips. Gick det bra Viktor?

Först på 10000 m syns misslyckandet

Efter två dygn i Norrbotten är det skönt att åka tillbaka mot Arlanda. Så jag slår mig till ro – det är eftermiddag och skitljust ute när vi bordade planet idag i Luleå. Men på FlyNordicflighten är det något som inte står rätt till.

Till skillnad från SJ:s ETC-producerade ombordstidning Kupé brukar jag på plan ögna igenom vad som finns. Att man vid gaten inte finner några dagstidningar börjar resan redan ta sig en felservad form – och då tänker jag inte på den föregående 60 km långa taxiresan till Kalax.

Ombord finns företagsmegafonen Clear Skies, redaktörat av Peter Brandström, som snyggt summar av att FlyNordic må vara en skön uppstickare – men dom är besynnerligt nonchalanta mot sina resenärer.

Kabinpersonalen kan kalla mig ”ni” när vi pratas, men att inte kunna servera ett glas champagne när man sitter första parkett till solen och snön utanför är nochigare än att det inte ges förklaring till varför man då har en meny i ombordtidningen när en Spendrups i glaset blir en mellan-Norrlands.

Clear Skies i hand ombord FlyNoric visar att man inte gör det som man borde kunna vänta sig av dom; en duglig tidning och en resa med ambition. Jag är inte upprörd, men när man har en tidning så bortkopplad från en naturlig frihetskoppling som flygresor – är för mig oförståndigt. FlyNordic är lik den mellanöl dom ombord serverar, och lika lam som en Lazarus som väljer att ligga kvar.

On-demand, lean whatever…

Man vaknar med vetskapen om 4 timmars föredrag under 5 timmar väntar, vilket aldrig känns 100 inför. Men hur som drar jag till Kärrtorp (Sthlm), vad som stundar är rullande band, on-demand, lean whatever – laddar och är rätt pepp ändå.

På väg dit slår jag upp dagens tidning, och tanken slår mig: Nadia Jebril tror vi ska ses i Kairo på lördag. Av en slump skulle jag och Axel varit där, men nu har resan har inte blivit av. Enligt dagens Metro har Nadia kommit fram. Om du är på väg dit: mitt stalltips för boende är det Bondaktiga (observera majuskeln) Mena House Oberoi. (På bilden ovanför skymtar trädgården och Gizapyramiderna utanför The Sultan Bar.) Förresten är Metro bitvis luriga, man vet aldrig när ens byline dyker upp i tidningen. Som idag.

PS. Samuel messar och berättar något jag redan vet. Gör det du med, börja med att tacka DN för lång och otrogen tjänst, gå därefter in på länken härnäst och plocka förbehållslöst upp FT istället. Erbjudande: Gratis i 4 veckor.

Det kreativa Sverige

Man behöver inte ha varit på mässan i Blå hallen igår för att komma ihåg vad Richard Floridas böcker om ”the creative class” går ut på. I den senaste utnämner han Sverige som kreativitetens centrum på jorden för att man når max i Talang, Teknologi och Tolerans. (Recap ska finnas här.)

Han fick 300.000 kronor för under 44 minuter säga, i kondenserat format, ”varje enskild person är kreativ”. Jag brukar också säga sånt när jag föreläser, det är bra för människor att höra – DU ÄR KREATIV. Självuppfyllande grejer. Så jag gillar det han säger, men det finns problem på några områden.

Han är ganska låst vid platser som betydelsefulla. Och som andras kritik har varit, typ Thomas L. Friedman och Long Tail-Chris Anderson, glömmer man bort att tekniken underlättar och förminskar avstånd.

På en front har han rätt med platser, men det beror på att den kreativa klassen idag utgörs av den äldre generationens tänkare, de som tänker i termer av boplatser. Vänta bara, den nya generationen är betydligt rörligare; och otrogen. Den kreativa klassen är otrogen mot andra och trogen mot sig själv enbart. Allt ska vara enabler. Därför handlar inte den hetaste platsen idag om att det är bra möjligheter i infinitiv utan om att det skapar fler alternativ att vara där just nu, i ett kort perspektiv, för att sedan dra vidare i nätverket till en annan plats.

En annan käpphäst som han har är den svenska tolerensen, något som snarare är en relik baserad på den outmanane svenska lågmälda non-protestkulturen än att man glatt omfamnar alla eritreaner. Strukturrasismens utbredning är lika diskret som viljan att (och lusten att låta andra) sticka ut i mängden.

Den första boken (”the rise of…”) handlade om USA, i den senare (”the flight of…”) hyllas Sverige. Men mätmetoden är annorlunda. I flightboken är Floridas statistik är baserad på nygjorda attitydundersökningar. Det är som att fråga den välmenande rasisten om han har fördomar. Det är lite skillnad på vad man vill och hur det är.

Men det är spektaklet Florida som kanske behövs för att skapa lite snackis i Sverige. Florida är ändå “the author who argues that creative people need specific types of environments in order to flourish”. Men jag tycker att det visar en underliggande dålig attityd hos Florida själv. Det klingar dåligt med ”every single human is creative”. Taglinen kanske ska omformuleras mer kreativt: “every single creative human makes environments to flourish”.

I senaste Attention har en intervju där han säger: ”länder som vill bli framgångsrika konkurrerar om att skapa de bästa förutsättningarna för den kreativa klassen”.

Jeff Chu påpekade i TIME (19/1 -04) att Sverige följer EU:s råd om 3 procent av BNI satsas på R&D: ”We can’t keep the scientists at home if we can’t give them the same environment to work in.” sa Erna Möller, verkställande ledamot Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse.

Så trots att pengar satsas, är forskarna otrogna. Kan vara för att platsernas betydelse är inte avgörande, att folk drar sig mot en plats är att det i stunden känns som intressantare och har fler alternativ. Men lika fort åker man vidare efter alternativen tömts.

Så lika snabbt som det blomstrar kan det vissna. Människor är rörlighet är snabbare än tidigare, om man inte dra sig undan helt och använder tekniken till ständig semester – härarbeta, som det Teo Hären döpte sitt koncept till.

Unga resenärer tvingas resa omodernt

Average hotellrum är något av det snuskigaste som finns. Rummen är gjorda för att husera mängder av människor, utan att fläckarna ska synas. Allra värsta hotellrummen är charterresornas, de som man i sistaminut åker på.

Eller sista och sista, nuförtiden kan man köpa sistaminuten två veckor innan. En kompis berättade häromsisten att han åkt på en sån till Gran Canaria. Mycket fängslande berättade han om hur otroligt kul det var att åka på utflykter med pensionärerna, besöka dom ”orörda” byarna med lokala skådespelarna som lekte huga-huga för panschisarna.

I denna glipa skapas nån slags dissonans. På massor av områden går utveckligen framåt (teknik, är ett exempel och företagande ett annat). Medan det mest innovativa i resande är typ auktioner och ett irländskt flygbolag som lär alla pressa priser. Sedan på destination tar det liksom slut.

Alla som är arton till tjuåtta, typ 1.2 mille pers, har att välja mellan svennecharter, stadssighting&superi, eller skidresa med afterski. Säg mig skillnaden där.

Så kvar har man att dra runt med panschisar och roas av att man roas över att dom roas så hårt. För vad ska man göra istället?

Visst, gruppen är inte köpstark nog och alla åker vidare på i sistaminut, men det är en sovande björn som snart vaknar i ett sunkigt hotellrum, och aldrig mer vill ta sina euro dit. Då kommer Canairos märka.

Visst har redan några insett värdet av god standard åtminstone. TIME skriver om undantagen i ett gammalt nummer, typ Hotel Del Artes in San Fransisco.