Man vet att man är i Köpenhamn när man slår upp första bästa stadstidning och i ingressen till ett resereportage klagar skribenten på att hans marijuanaspetsade pizza var för klen.
Före mässan gjorde jag en snabbsvisch på stan. Var på jakt efter en soffa egentligen. Men hamnade i klädbutiker istället.
Vädret var milt och soligt. I Oknsehallen var det kokhett som alla år. Men till skillnad från andra år var mässan skrämmande tråkig. Den växer, men alla verkar tycka att den är överflödig. Inköpare från Jönköping tycker kanske det är spännande att åka dit för att köpa in, men annars är alla andra ganska fulla och peppar för att få dricka ju mer klockan rinner mot kvällstid.
När jag sätter mig på favoriten Spunk ringer en tv-journalist och intervjuar (hon har också läst på bloggen att jag är i CPH). Tar inte hennes namn eller nummer, kan därför inte fråga – så om du läser detta igen: Får jag cashish?
Tråkigt som mässan är, bestämmer jag mig för att flyga hem.
När jag ska boka flygbiljett på SAS lägger jag märke till deras Valentinekampaj. Pinsam. Vadå vem vill säga ”jag älskar dig” på alla europeiska språk. Om en ung vill säga det i dag kan du vara så säker på att det kan sägas. Vi är rätt snåla med den frasen. Dålig koll på målgruppen.
Före avgång träffar jag den unge toppstudenten och blivande plasikkirurgen Amir Sam-Ghobadian. Vi äter en sen lunch på turkiska Ankara på Vesterbrogade.
Det är planerna med honom jag pausar, när jag åker till mitt SAS-flyg som för mig till ARN.
