Voy voy voy, ibland förundras jag över borgerligheten. Ena stunden tror jag dom fattat när dom börjar prata om cappuccinoskum och optimism.

Men så får jag länken till Johan Ingeröds gamla kommentar om min debattmedverkan. För honom är det ofattbart att hålla två motstående idéer i samma skalle; det går inte kombinera Diorglasögon med försöka förbättra möjligheterna för sin generation.

Med en underbar argumentation, vilket betyder att citera Skugges housewife-version av skära sig armarna: daska barnen till vett att förstå att gott är få förunnat, menar han att dom unga inte alls är den nya underklassen.

Gå tillbaka, gör om Ingeröd. Edit och delete. Folkpartiet kommer aldrig vinna med ett sånt argumentationsproffs som har hangups på vilken grupp som är vad och vägrar se gruppen arbetlösa unga (19 procent av populationen).

Och borgerligheten kommer aldrig att vinna på att ropa: ”Hey, vissa människor ska ha kreativa jobb och andra inte.”

Cappuccinooptmismens och globaliseringsivrares stora triumfkort är att argumentet att kapitalismens konsekvenser är goda – se då till att kapitalisera människors arbete – och inte låta dom bidragsvegetera hemma.

Enda vägen att rädda argumentationen är nog åberopa sinnesförvirring. Det måste vara så att ett slag trodde Ingeröd att han var röd.