Årsarkiv: 2005

För tio år sedan hade det inte varit möjligt, men är det så påtagligt att det inte längre går att säga något annat. Senast var det från Sverige till Amerika för levnadsstandarden var låg. Nu har den nya utvandringen börjat – samhällets framtida bärkraft som lämnar landet.

Backpacking i Asien, tågluff i Europa och lågprisflyg till storstäder har öppnat ögonen för en generation unga som kan tänka sig bo varsomhelst. Inte för att det är billigare utan för att det erbjuder mer, och indirekt är en politisk markering mot svenska makthavare.

Social turism är inte att snylta på bidragsystemet i Sverige utan att socialisera i valfri europeisk storstad. För vi är en generation unga som gör det redan, som är mer hemma i en valfri europeisk storstad än i valfri svenska småstad.

Jag är född i rumänska Brasov, uppvuxen i miljonförorten Angered utanför Göteborg, boendes på Södermalm i Stockholm. Så ofta jag hinner lämnar jag Sverige för europeiska visiter. Det är vi som är resultatet av det multikulturella samhället: en generation som är hemma där vi är för tillfället. Därför känner jag varken förpliktelse, landsbundheten eller hemmahörande någonstans, allra minst i Sverige – det är bara där jag har min bostad för tillfället.

Vi har ung fattig generation, som slussas från studier till studier, från vegerande arbetslöshet till program, och för dom få socialbidragstagarna betalas priset med sänkt självförtroende. Kvar finns ett visionslöst hål som heter Sverige.

Frågan är istället vad som ska lycka få dom unga att stanna kvar i sitt hemland. Det märks inte omedelbart, men det har börjat nu.

–
Tidigare om svenska visioner:
- Varumärket Sverige har kollapsat (16/11 -05)
- Folkhems-”visionen” som bromsar Sverige. (4/5 -05)
- Göran Persson doesn’t care about invandrare (13/9 – 05)

Som en del i mitt rehab ska jag göra normala saker som vanliga svennar gör. Typ studiebesök i verkligheten. Därför var jag på bio i söndags. Crash var bra; den bekräftar min världsbild: ondska är relativt och även den godes handlingar är i någons ögon onda.

I lördags hade jag en improviserad fest i min lägenhet. Det är också en vanlig svennegrej. Men också ett sidealiskt sätt att samla la familia, skulle jag säga.

Allas vår brorsha Halil kom också förbi och tjatade om nån körning (taxi?). Polismannen F berättade om att pepparsprej inte funkar på GHB-kids, hundar och finska alkisar. Gjorde minnesanteckning.

Fredagen kommer jag bara ihåg att det var något tsunamiliknande, vet inte om det var minnet som sopades bort med vågen eller om det var vågen som dränkte mig och minnet.

Men så imorse åt jag min dyra frukost (man betalar för utsikten) på min favoritplats i luften, ombord en Boeing 737-600 i riktning mot Göteborg. Okej destinationen var inte helt 100.

Är på bättringsvägen nu. Kanske spelar det lite roll att jag börjat knapra och går på rehab (eh, inget Kate dock). Därför har veckan inte varit så fly som den brukar.

Min fashionistasyrra Ruth (hon jobbar på Stuk, och inte modebloggaren Anna) drog med mig till en fashionfest på Peacock Club, en underbar asiatkrog. Det var Angelic som ordnat festen och sett till att det blev kindpusstämning.

Taxade sedan hem, packade om och åkte till Karlstad med första morgontåget. Mötte upp Erik, fotograf goes arkitekt, ombord. Gjorde vår grej och åkte tillbaka med ett tåg från Armageddon – långsamt, sent och fult – till Stockholm. Det är i dom lägen man hyllar storstan som en plats att sakna.

Bästa beskrivningen av Stockholm i år är inte gjort av en bloggare eller journalist, utan det krävdes en copywriter som Garbergs nyvärv David Orlic:

Livet är en blogg skriven av nordkoreanska barnarbetare som inlåsta i en dunkel industrilokal konstruerar jättesvåra sudokus och spelar bort sin minimala lön på nätpoker. (…)
Det svarar 99 procent av Sveriges befolkning när jag frågar om inte vi setts på Riche. Och jag vet inte vad som är pinsamt. Att de aldrig varit på Riche. Eller att jag är där just nu.

Riche, bloggar, Sigge, Björn af K och Andre, allt hinner vara med i ett inverterat blogginlägg som inte är blogg. Väldigt 2005 att tycka om det.

Först: Välkommen till Regler! (fritt inspirerad av Bill Mahers ”New Rules”, även vinjett i densammes åsiktsprogram Real Time)

Detta är en serie inlägg om regler i tiden och framtiden. Som börjar här och nu. Om du har förslag och tips – mejla dom till mig. Länkadressen ( emanuel at epigon punkt nu ) finns längst upp på sidan.

Regel 1: Det finns inga regler.

Inte heller är dessa regler som jag dikterar något som kan tas för regler. Istället för att kalla det för makrokosm och mikrokosm, använder jag ordet regler. Något man ska och kan bryta, men ändå finns där.

Regel 2: Förändring och kaos.

Förändring är det enda du kan hänga din trygghet på – och kommer så vara för lång tid framöver. Kaos är det som gäller idag, inte nödvändigtvis värdeladdat. Naturligvis kan man fortfarande se mönster och tendenser för morgondagen. Att kaos likställs med ostrukturerad ordning är bara en spegling av dig och avslöjar vilken hastighet du rör dig i.

Regel 3: Verklighet är inte verklighet

Svårt att smälta och acceptera till och med dom två första reglerna? Studera ”map-territory relation” . Kartan är inte terroritoriet; att det verkligheten är tolkar du med bakgrund av dina idéer, erfarenheter, trosystem och hur du uppfattar världen. Det är inte världen.

Vad du vet idag är bara något du kommer använda imorgon som omkullkastar det du trodde dig veta igår. Att du tidigare hade allt under kontroll betyder bara att du inte rörde dig tillräckligt fort. När nu alla andra gör det, har du bara ett val. Gissa vilket.

Redan nedstämd? Förstå vad mod är och se sedan hur du förhåller dig till framtiden.

Går upp sent på onsdagen. Svassar in på kontoret vid halv tio. Jobbar lite, jagar några som ska börja jobba som mediesäljare och marknadsförare. Går sådär.

Åker sedan till Helsingborg. Kommer fram på kvällen. Käkar på nåt ställe som heter Haket som har fab italienskt mat. Vid bordet intill sitter Mikael Brinkenstjärna med en tjej som har fejkjuver. Han blir lack när servisen servar oss före honom, dom drar.
Nästa dag: håller heldagslåda med Johans hjälp. Rullande band-principen. Någon räknade att genom dessa heldagar kommer vi indirekt träffa 400 000 kids, det är typ alla förstagångsväljare. Vet inte riktigt hur många vi har träffat till dags dato.

På kvällen battlar jag i debatt med en Ulrika. Jag vinner. Sedan leder jag en paneldebatt mellan Cathrine Hult (ung vänster), Erik Persson (mp, före detta s), Jimmy Nilsson (MUF) och Thomas Nordström (s) som är ordf i kommunstyrelsen. Får sedan reda på att Thomas och Erik har knytnävsfajtats om sossepolitik – ingen av dom visste att den ene skulle vara med. Jag försöker sätta dit Thomas, genom att dupera hans pareringar i publikfrågor.
Med all rätt. Får reda på senare att mr Kommunordförande sett till att schyssaste krogen i stan ska nu rivas för att entreprenörer vill bygga konferensanläggning där vid hamnen. (För övrigt sitter sverigedemokraterna i kommunfullmäktige i Hbg.)

Går sedan till den krogen Tivoli. Jag stannar kvar, när mina kollegor vill hem och hoppa ner i bingen. Men natten är ung och även jag. Stannar kvar och dricker en skumpa själv.

Bondar med ungraren Cristi som jobbar på Hbgs stora kemikalieföretag, och i min födelsestad. Samtidigt raggar fem tjejer upp mig och drar med mig till en annan krog. Natten är inte längre ung, säger hej och åker hem.

Halvdag senare åker till Göteborg, med ett fullpackat tåg utan bistro. Väntar hela resan på vatten i svamp som man får suga på.

Senare hamnar på halvnya Tranquillio. Dricker drinkar och får ett släng av Göteborgssyndrom (= få en hjärnsläpp och inte veta var man är, följ av en instinkt att man ska lämna stan för en annan för man inte är där man borde vara). Tänker på min söderlägenhet när jag går hem.

Senaste tiden har jag fått helt slumpmässiga mejl om ”va bra du skriver”-och liknande. Har trott folk menat bloggen, men så är inte fallet kan jag nu efter konsulterat med chefsred-bloggaren Rolf van den Brink bekräfta att de syftar på en krönne som kördes för några veckor sedan i Dagens Media (ej på nätet).

Den handlade om varumärket Sverige. Kort efter publicerade DN en kort artikelserie om vad som ska sälja Sverige utomlands:

DN Kultur (22/10-05):
Tina ska sälja Sverige. Är en leende mat-Tina den bild du vill ge av Sverige? Det är i alla fall den du betalar för. Statliga turistrådet sponsrar tv-programmen med två miljoner kronor.

I min krönika klagar jag på det dåliga varumärket Sverige och ett gäng jobbar med det helt fel. Svenska institutet (überbloggaren Stefan Geens jobbar faktiskt med det, Sweden.se) anspelar på idén om vad Sverige är: iskalla skandinaviska designen, IKEA, Bergman, ABB och ABBA, svenska flicka som kan dricka, älgarna på vägarna, sillen och kungafamiljen. Och använder det för att göra PR för landet. Det är helt fel för det leder till en skev bild som reppar hur landet var för 20 år sedan.

Läs DN-serien och se om du sedan inte håller med mig om att varumärket är helt fakkat, trots att nu mat-Tina är den som gör PR så duger inte det.

Är i Rosengård. Står och spanar på en vacker byggnad, den är mjölkvit herrgårdsliknande och omgiven av kortklippt gräs. Två högstadietjejer kommer ut ur byggnaden, och tittar konstigt på mig.

Jag går vidare. Dom stryker förbi mig nära, en av tjejerna vänder sig mot mig.

Hon (högljutt): Vad gör du här?
Jag: Va? Jag ska på möte.. Vadådå?
Hon: Aha, vem då?
Jag (pekar på byggnaden): Där.
(Hon frågar vem det är osv.)
Hon: Ah, du såg inte ut och passa här.. Hejdå.
Jag: Hej hej.

Hon (vänder sig om och på avstånd ropar): Har du sett en tjej i nian som är gravid?
Jag: Gå förbi nu?
Hon: Nä.. nån gång.
Jag: Näee.

Hon drar ner sin jacka och ställer sig i profil, och visar en mage som putar ut.

Jag: WTF!?
Hon (till sin kompis): Hahaha.. Såg du hans min?!