En någon inkörd, snev men ändå stadig skylt står i Lindingö centrum som proklamerar: ”Cyklister – för alla trevnad – minska farten i centrum”. Du kan vara riksgay, zoofil, ljudkonstnär, småbarnsfarsa och anarkist, det spelar ingen roll – en skylt är en skylt och den ska följas. Kosta vad det vill – revolutionen kan vänta, vi måste följa skylten. ”Hörrö, ser du inte skylten?”
Det är något ursvenskt i att följa lagen. Gringo har skildrat det bra under vinjetten ”Svenssonskolan”, saker som fångar Sverige eller snarare sånt som fångar svensken, det som sätter bojor på oss. Men det allra konstigaste är att, trots att man genomskådar det, inte gör något åt det hela. Alla skrattar åt 6-8 brödskivor om dagen, att staten styrde folkets vanor på 70-talet, men idag är det fortfarande så. Man är bojad av kollektivistiska ideal, ett slags gemensamt bättre vetandes än vad den enskilde vet. Per Hagman skrev om det på Fjärde Sidan i Expressen:
”Arla, DN och socialdemokratin stal livsglädjen ifrån oss och ersatte den med KRAV-märkt och uppgivenhet.”
Man förbannar alla som inte är som oss. För vi vet bätttre. Sverige är ett ideal. Om vi kunde bestämma skulle alla länder vara som Sverige. I senaste Ordfront konstataterar nån exil-kubbe att Mehdi Ghezali behandlats annorlunda än Luis Posada Carriles. Well, tjänare liksom…
Om Sverige styrde skulle vi bara göra smarta val, alla agerar ju så dubbelmoraliskt (usch) – svenskar är helkorrekta. Och pålästa, och smartare än många andra. Till skillnad från USA. I USA förbjuder rednex abort, fråntar kvinnors demokratiska frihet att få avgöra själva över sitt foster. Tänka sig!
Så vi svenskar snyftar över att det inte kan vara så Allemansvackert som det är här, med frihet och abortfrihet. Och snyftar en sväng över varför det inte kan vara bättre värld, våra biståndsmiljarder till trots. Och att USA skulle behöva några bomber själva för att fatta att dom inte kan hålla på. Snyftisarna blir till hulkningar när man tänker på USA:s dödsstraff. Men hallå, kan inte någon släppa en bomb över dom?
Att vara svensk är att inta ett perspektiv – ett sätt att se världen på ur Sveriges ögon. För varför utmana sin syn på världen om man slipper. Se bara dagens tidningar som handlar om bistånd-välfärd-fattigdom-Live8-etc. Om en hemsk värld alltså. Men i en nyligen utgivna Timbrorapport (va? timbro kan ju inte ha rätt – jag håller ju inte med dom eller hur? Usalovers, ska dom ha en bomb kanske?) ”Överhettning i biståndsbranschen?”:
De stora länderna i G8-gruppen är också inställda på att lyfta Afrika ur fattigdom, att helst utveckla ett slags Marshallplan för Afrika. Samtidigt visar utvärderingar och forskning allt tydligare att biståndet har mycket liten effekt på investeringar och tillväxt. I många länder har det snarast varit det omvända: biståndet har förstärkt strukturer som skapar underutveckling. Ju högre biståndet är, desto lägre är reformtakten i mottagarländerna. Högt bistånd tenderar också att förstärka korruption. I många fall står biståndets effekt i direkt motsats till sitt
syfte.
Att lösa biståndsproblem, fattigdom och råda bot på andras dumhet följs oftast direkt efter att man löst sina egna problem. Man ser inte bjälken i ändan, däremot frälser man gärna Afrika. Postkolonialism är bara ett teoretiskt ämne på universitetet, kom ihåg det svenskar.
Sverige arbetar aktivt efter detta, detta Messiaskomplex. Tron om att, vi som vet bättre, med jämställdhetsplaner, krav-mört kött och ergonomiska stolpiller bara kan leda till ett globalt feminist-initiativ, hand-i-hand, ett fyrfaldigt: yeah you go girls..
Mina lästips
