Månadsarkiv: juli 2005

Jag missade bomberna i Egypten, därför är jag här igen. Tänkte på dethär med vår stadsplanering efter att spanat på Karios vitt skilda arkitektur. Eller egentligen skrev jag det tidigare inlägget för att skriva detta inlägg:

Sammanfattning från förr:
Göteborg = mindre segregerat <-> en rådande identitet (arbetaridentiteten).

Påståendet idag:
Stockholm = mer segregerat (än Göteborg) + … (läs nedanför vad mer jag menar…)

I början av sommaren lunchade jag och Erik Wåhlström på CiaoCiao (på Östermalmsgatan i Sthlm – besök!). Erik är top of class-arkitekt. Så vi pratade mycket om kvarteret kring CiaoCiao, som är ett utmärkt exempel på Sveriges attityd till städerna.
Att främst bevara dåtid och kulturminnesmärka staden än att leva efter vad som behövs idag, och uppföra nya bostäder.

Denna neo-konservativa idé går att finna på många olika håll: moralpanik över lättklädda löpsedlar, folkhemskramandet och snyftsaknaden, och så varje gång något går utanför ramen för hur något ska vara – tänker senast på Paggan som lekte Ernst på torpet – så är det primalskrik.

Varje gång någon går utanför en given mall, oavsett vilken den är, så blir det ett urhistorisk skrik om att ”nu bör vi lugna ner oss”. Icke-förändring är det mest aktiva man kan göra för att göra alla glada. Och att alla ska vara glada är det bästa som finns i detta land.

Därför ser Stockholm och Göteborg (vet inte med Malmö – är sällan där) ut som dom gör. Ett icke-agerande, en oengegerad stadsplanering.

Segregationen i Stockholm sätter sina spår i hur staden utformas. Jag är helt övertygad om vi hade ett gäng från hela världen som skulle bestämma hur stadsbilden skulle se hur torde det blivit en betydligt mer Manhattifierad än vad den är idag, eller inte alls så utan mer Stockholmsifierat.

Segregation påverkar i princip alla, även de som inte känner sig segregerade. Man njuter av att bo i innerstaden – men när du bara har människor som är för likartade blir det en likartad stadsplanering. Det blir kulturminnesmärkt för att de flesta ser det som ett ideal. Inga skyskrapor för att man inte gillar det, och ingen av ens homeboys gillar det heller. Medans dom som gillar det, ja dom bor annanstans.

Bristen på spridning i bakgrund leder till sämre val. Det är iaf vad James Surowecki påstår i Wisdom of Crowds. Ju bättre spridning i bakgrund, ålder, idéer och så vidare desto mer vettiga val kan man göra. Vad är lösningen? Fler och ”fel” personer som ska vara med och göra val. Du borde få vara med och bestämma oftare, med andra ord.

Jag är på semester i Egypen fram till och med 21 juli.
Om jag är svår att få tag på så vet ni varför.
Mejla mig om det är brådskande. Jag svarar snarast.

För ARBETARKLASS som vill bli MEDELKLASS:

1. Ditt yrke.
Om du jobbar som ica-biträde, golvläggare eller tar ströjobb däremellan så måste du förstå att sådana yrken tillhör arbetarklassen. I alla fall ekonomiskt. Medelklassen tjänar bättre och du måste tjäna bättre. Byt karriär alltså.

2. Nytt yrke.
För att kunna tjäna bra med pengar måste du tänka som ett företag. Alltså tänka kring: vad du vill göra (alltså på det stora hela – rädda världen eller whatever), sedan på vilket sätt (produkten) och med vilken metod – metoden är i detta fallet är alltid du själv, genom att sälja dig själv.

Till exempel, låt oss ta en person som jag inte känner, men ändå kan analysera något sånär vettigt:
- Lars Ohly. Kommunist som vill förändra världen. Vad gör han? Jo, han är politiker. Men det han gör är säljer produkten (kommunismen) till dom som vill ha (väljare), och är i och för sig utbytbar.
Men han har vissa drag som gör honom till bättre än andra. Produktegenskaper eller karaktärdrag kan man kalla det.

3. Karaktärsdrag kopplat till nytt yrke.
Jag tror inte på talang. Egentligen är jag själv talanglös, men jag har två karaktärsdrag som hjälper min talangbrist: uthållighet och hög arbetskapacitet. Och det är inga karaktärsdrag som jag föddes med. Välj ett yrke som är kopplat till hur du fungerar och inte tvärtom.

4. Spend it! Din nya attityd till pengar.
Varför har du pengar? För att någon betalar för ditt arbete. Därför måste du lära dig wasta cash. Mycket. Glöm morsans: den som spar, han har. Den ”nya ekonomin” går ut på det, att allt det gamla är gammalt och pengar är inget man ska respektera, dom kommer dom går men du är kvar. Med andra ord måste du öka din cashflow, båda ut och in. Tänk att pengar faktiskt KAN skapa mer pengar.

5. Spendera rätt.
Köp med andra ord inte 14 par nya jeans och 5 matchande tröjor. Det är inte rätt cashflow.
Cashflowet ut handlar om att skapa mer cash in. Hänger du med?
Alltså spendera pengar på sådant som kan generera mera. Allt som oftast handlar det om ett visst umgänge, för det är sociala grejer som gäller i den nya ekonomin. Hur får man jobb? Genom kontakter. Och du har kontakter genom att vara bland dom. Så tacka inte nej till samvaro, utan det är där du ska slösa – på vänner och bekanta.

6. Bakgrunden.
Hyckla inte med din bakgrund, det är inte fult att vara arbetarklass. Inte heller är det fult att vara medelklass. (Låt överklass var osagt.) Men det finns ändå ett otroligt klassförakt, att hata sina medmänniskor – bäst på det är man inom arbetarklassen, där man ser ner på andra som lyckats göra klassresor. Eller vem som helst som inte har koll på sin bakgrund. Värsta sortens idioti.

7. Kultur.
Medelklassen konsumerar kultur. Mer kultur än andra. Men till skillnad från brist (som hos arbetarklass) och överflöd/påtvungenhet (som hos uberklassen) är valet fritt att plocka vad man vill. Visst anses dom stora verken vara större än andra, men man kan lika gärna hylla Gramsci som Ramel. För man är ju intellektuell.

8. Sälja idéer.
I post-industrisamhället är det inte varor man säljer utan tanken om vad varan kan innebära. Du har blivit en vara. (Oh no!) – Men bli inte skrämd, det innebär bara att du klättrar i produktionsstegen och i klass. Idag är det inte som på Marx tid – klass handlar inte om makt över produktionsmedel utan om idéer.
Tänk vidare i dessa banor: när du säljer dig själv – vad säljer du? Vad är din ”vara”? Vilka idéer kan du generera som inte andra kan? Vilken är din unique selling point?
- Det är självklart lättare att låta bli, men vem sa att det skulle vara lätt att lämna klassen?

9. Risker.
Utmaningar, risker, hinder och bekymmer. Love them all. Allt är inte frid och fröjd, varken nu eller senare. Oavsett om du är arbetar-, medel- eller överklass kommer motgångar följa dig överallt. Förhåll dig rätt till dom.

- Utmaningar: Ta dom, varje gång. Om du inte tror du klarar det, och vill prova – gör det! Igen, och igen och oavsett tidigare utgång.
- Risker: Ju högre risker du är villig att ta, desto större utdelning kan du nå. Men var inte dum, risker ska inte tas bara för sakens skull.
- Hinder: Dom finns där för dig, egentligen finns dom där för att skilja den ene personen från den andre. Ja, du vet – det är ju alltid någon som klarar av det och en annan som inte gör det. Det är bara att visa att hinder inte hindrar dig. Lämna hinder bakom.
- Bekymmer: Å ena sidan, å andra sidan. Tror du att det finns människor som lever bekymmerlösa liv? Just det. Det gör livet mer komplext, lite roligare och stimulerar oss att tänka till längre. Att vara kreativa för att finna lösningar på bekymren. Om det inte går att lösa är det inget bekymmer utan ett hinder. Och vad är dom? Lämnade BAKOM dig!

10. Resan är redan påbörjan.
Eftersom du orkat läsa ända hit måste du nog se det som att det finns en vilja av att resa med klass.

Glöm inte: ”Låt inte din rädsla inbilla dig att du är för svag för att vara modig. Rädsla är vägen till mod, inte ett tecken på feghet.” — John McCain, amerikansk senator

Just do it, klassresa alltså.

–
Relaterat:
- Modet att ha mod. En ganska lång grej om mod, rädsla, klass och risker.

Göteborgare är förvirrade, och nej jag är inte göteborgare. Längre. I motsats till vad många av mina läsare tror, så bor jag INTE i Göteborg. Jag bor sedan början på 2004 i Stockholm. Så var det sagt.

Vad jag menar med förvirrade är avsaknaden av flera regionala identiteter. Bristen är tydlig när gruppskillnader finns men när det inte finnas olika gruppidentiteter.

Det man upptäcker när man inte längre är bosatt i Götet är skillnader, man ser på det klarare – med distans men fortfarande tillräckligt initierat efter att ha bott där i mer än ett decennium.

För ett tag sedan var jag där igen (bl a möte med min revisor – är det någon som har en bra i Sthlm? tipsa mig!) märkte jag av en intressant skillnad: Göteborg är mindre segregerat än Stockholm. Tack vare eller som en konsekvens av otydlighet vad en göteborgare är idag, därför: sinnesförvirring.

Det stämmer att staden är mindre, men det är en oerhörd förvirring i vad den ska vara. De flesta boende där är ju inte arbetare, längre. (Sedan kan man ju diskutera om betydelsen av arbetslösheten och vidare, men jag överlåter såna spår åt skränige göteborgaren Hankins, till exempel.)

De arbetare (av den gamla skolan: tja, varvet och jobba volvo typ) som är kvar beblandar sig så väl med de andra att dom andra som inte har en tydlig gruppidentitet blir ruskigt influerade.
I den uppenbara bristen på göteborgsidentitet är det behagligare att ‘go with the flow’. Att vara en Kurt Olsson, Leffe med gänget, käka på Sjuans (Vasag 7), bo i ”Pattille”, digga Bob (inte Marley, det gör bara yngre gardet), Mozen eller Bossen, bärsa på Kellys, ta en GT till körven, och en Aveeeny-fars till bärsen.

Kort sagt: det är enklare att vara arbetare än vad det är att vara en göteborgare. För vad är en göteborgare? Bristen i att veta det gör att alla följer de gamla goa gubbarna, arbetarna från förorten. Därför kan man nog säga att stan är både mindre; därför också mindre segregerat, mer förvirrad och uppenbart underhållande stad. Att besöka.

Relaterat:
- Göteborg från den roliga sidan: mode, käk och göteborgiania.
- Friska tankar i Göteborg.

Han trodde att han skulle komma undan. Men icke. För jag har sett honom. Han delar rum med Michael Jacksons intressen.

Han sitter med dystra ögon och förklarar sin bok, beskriver Kennedys hjärna, som boken heter. Det gråhårige mannen är ålderstigen. Han bor i Göteborg och Afrika.
I Meputo, i Mocambique har mannen uppfört sin egen ranch, Mepeddoland. Där bor han större delen av året. Säger han.

Han brinner för Afrika, han brinner för de afrikanska barnen. Han vill gott, vill att det ska vara bättre. Så han bjuder på sin närvaro, han bjuder barnen till närvaro. Till samvaro. De sitter i hans ranch, dricker cola och jos.

Den dagen han i en svag stund slutar upp med att skriva böcker och går över till att bli en Cornelis-trubadur, med ungefär lika tempofyllda verser som hans böcker skulle allt sättas i ny dager.

Hans intresse för barn bli till besatthet, han skulle få en egen korrespondent efter sig, en Martin Bashir som gör dokumentärer om honom. Mångproduktion kopplas till infernialsk faderstvång. Bristen på insyn i sin egen rikedom till en man som lever i skuldens gränsland.

Men han är inte där än. För han, ja han skriver böcker. Nej det är deckare.

I mitt Treepad, som jag älskar att använda, har jag antecknat några rader på ämnet terrorism: 2004 planerades en terroristaktion. Den förhindrades och medlemmarna ur nazistcellen åtalades i januari 2005 att ha förberett en terroraktion. Dom friades.

Givet att man gärna inte vill oroa sig, men det kan ju inte vara så att ett gäng utan hår och lite brains är de enda som vill göra politiska markeringar genom terroraktioner. Jag har tillräckligt många keffa bekanta för att ha fått höra historier som slår fast det.

Det är fejkaktioner a la Kulturpartiet som det surrats kring: som att visa hur nära man kan komma Göran Persson, och få det dokumenterat för att visa vilket dåligt personskydd han faktiskt har. För det räcker om man när några steg ifrån för att kunna detonera en bomb. Hey, det finns ju bollkastare som på 70 meters avstånd kan träffa med sånär halvmeters precison. (Handgrenat, tänk Georgien med Bush senast.)

På tunnelbanan: ”Nämen usch så hemsk” ser jag mig en tant, läsandes Metro, med Barbro Holmbergsk utseende säga inte särskilt indignerad utan mer av plikt. Hon har hårt ihopdragna kinder, hängiga ögon och med 100%-säkerhet använder bettskena om natten vilket ger hårda käkmuskler som ramar ansiktet. Påtvingat sig själv till att förfäras över bombade London, för tänk om någon ser henne och hon inte skulle förfäras. Och tanten är väl lite som hela Sverige är idag: pliktskyldigt oroad, båda för London och för Sverige.

Efter 11/9 och 11/3 pratade man om terrorism och Sverige. Nu efter 7/7 är Sverigefokuset där igen.

Rösterna ser ut såhär:
1) Sverige behöver inte oroa sig. Usama älskar oss. Och i smyg kramar vi också honom så länge han kramar oss. Se där, vi kan visst älska muslimer. Så länge dom inte gör nåt farligt.

2) Sverige (Stockholmstidningar hade stockholmfokus) skulle inte klara av en terroraktion. Senast idag läste jag det i både Metro, Svenskan och DN. (Jag har inte länkarna, läser tryckt upplaga som reselektyr.)

Vi svenskar fördömmer terroraktionerna, och förfäras över dess konsekvenser, men inombords blir lite värmda av tanken att Usama inte kommer skada oss. Sedan skakar man bort tanken, och lägger på ett orosmoln över vårt huvud istället. Men inombords förblir lugna inför att det inte kan drabba oss.

Därför vänner, frukta inget – det händer inget med Sverige, för trots att vi inte är beredda kommer inget hända. Alla kris-, beredskapsmyndighet och psykologiskt försvarsverk – har gjort sitt jobb, och klargjort för oss att – varför oroa sig? vi klarar ändå inte av det.

Så låt oss ha vår mysiga dubbelmoraliska sympati, våra politiker med avbrutna semestrar och ha kvar vår indignerad vetskap om att inget går att göra.
Laissez-faire är den nya handlingskraften.

Bevakar allt runt om kring för Epigon. Läs om Zaida, Fridolin, Ardalan, och alla andra kända svenskar som mött mig.