Månadsarkiv: maj 2005

Kaffe, konst och (indiepop)kultur har mycket gemensamt. Jag förklarar hur det hänger ihop i en liten delad essä om massans idioti och kuratorerna.
Förakt, von oben och övertro på sin goda smak – det är vad min kår har. Även jag. För att ha en analogi och referensram att relatera det hela till, och även använda som inkörsport kommer indiekulturen vara det sammanbindande kittet. Och det hela börjar med tre K.

Kaffe
När jag gick på gymnasiet var jag aldrig förtjust i kaffe. Mest för att inte smakade speciellt gott. Men så låg min skola intill ett prisbelönt kafé som gjorde den bästa cappuccinno du kan dricka i Göteborg. (Caffé Espresso då, Da Matteo heter det idag. Torkel är fortfarande kvar!)
Genom att ständigt unna sig det allra godaste kaffet lärde jag mig älska smaken av kaffe. Idag kan jag till och med dricka neskaffe. Lyx blev en inkörsport till min nu spridda konsumtion av morgonkaffe från espressobryggaren till neskaffe i desperata ögonblick; lyxkaffet grundade konsumtionen.

Konst
Jag är inte speciellt bra på konst. Befinner mig nog på ett tidigt kaffeliknande stadium vad gäller min konstkonsumtion. Alltså det mesta slickar sig mina ögon förbi av de stora, stor konst är lätt att tycka om. Ja, den konsten som svartklädda konstkännare fnyser åt som allt för populistisk variant av andra undergroundkonstnärare. Warhol, El Greco, Piscasso är alla svordomar för dagens vernissagegäng. (Ett tag när Prins Medier hade sin storhetstid var jag inne på att starta en konsttidning, men sedan upptäckte jag att Viggo Cavling hade drivit konsttidning i sin ungdom – då lade jag ner idén omedelbart.)
Svordomar, för andra, är för mig det enda sättet att hinna med bra konst. Visst, jag har koll på de nya konstnärerna; hon med döda kaniner och den andra med nogger-niggers är konst-konst. Men när man vill ha det mer lättillgängligt är det lätt att vända sig till lyxen och konsumera de allra bästa. En snabb och säker fix, istället för att prova de allra nyaste innegrejerna.

(Indiepop)kultur
Indiemusik eftersträvar aldrig att bli stor. Eller att bli förstådd. Det är inbyggt i dess mekanism, poängen är inte att förstås av alla utan av de som finner det man gör fascinerade, bra, vettigt och tillräckligt bra för att konsumeras. Är man bred (dvs icke-independent) är det per automatik dåligt. Att vara folklig, att tilltala alla är att vara dålig.

Dansband, Darin och Daniel Lindström är inte bra i smakdomarnas ögon. De förtjänar bara spott och spe. Andres Lokko förstår att sin plats i livet är att hylla de okända och sprida sin kunskap till de icke bättre vetandes att den musiken som släppts på samma etikett vecka efter vecka är den musik om de/vi med god smak bör lyssna på.

Senast jag träffade Sara Jeswani, fick jag ett ex av tidningen Arbetaren som hon arbetar för. I tidningen var det lite litteraturkritik jag hängde upp mig på, på väg till Landvetter och Stockholm. Skribenten spillde sitt spott över Da Vinci-koden och de icke bättre vetandes läsarna av boken. Smaklöst och korkat att den var så populär, för den var ju de facto INTE bra!

[Nästa del av essän använder jag till att binda ihop dessa tre förvirrade trådar.]

Igår såg jag nya Whiskas reklam för första gången. Dålig, men budskapet går fram. (När TiVotiderna är här kommer den INTE gå fram igen.)
Fredrik sammanfattar:

I den ramlar det omkring en klumpig kinesisk kvinna som hela tiden säger L istället för R, och som försöker ge sin katt kinesisk kattmat. Hennes make, en klok vit man naturligtvis, byter ut den äckliga kinesiska kattmaten mot Whiskas.Det vi lär oss från reklamfilmen är inte bara att kinesisk kattmat smakar dynga, utan också att kinesiska kvinnor kan inte prata rent, är klumpiga, och att det krävs en västerländsk mans klokhet för att rätta till hennes misstag.

Fredrik har också klagat och det känns som en rolig följetång. För frågan jag ställer mig är vem tar kattens parti? Nogger tog Centrum mot Rasism hand om. Det är inte dags för CMR att rycka ut igen!

Trevlig helg – nu ska jag liksom någon annan mot Göteborg.

Sara smackar med läpparna; lite nöjd men inte belåten. Svaren har kommit in, men inte blev dom som hon trodde att det skulle se ut. För det har blivit en liten twistad twist på kampanjen som hade ett så gott mål; vad ska nu Sara-Flickan göra?

Idag blev jag road på väg till jobbet, återigen av Flicka-kampanjen på tunnelbanan som jag skrivit om tidigare: Flicka.org döljer eget misslyckande.. (Mer sånhär kampanjer och jag sätter mig med glädje på tuben istället för taxin.)

I mitt tidigare inlägg menade jag att:
- feministkamp som drivs på att skylla på enskilda aktörer inte leder lösningen på hela det strukturproblemet som är anledning till det.
- strukturen som regeringen bidrar till att inte förändra, men soc-departementet gärna ger pengar till att hoppa på publicister

Nu har svaren inkommit till Socialdepartementet och Flicka-kampanjbasen Sara Damberg. Min misstanke är att Sara ändå kunde ana sig till svaren, men att det skulle vara bli såhär är ju fantastiskt roligt. Roligast är Aftonbladets och TV4s svar.

Om man vill jobba med såna frågor bör man nog för det första inte sitta på socialdepartementet. Det är liksom inte trovärdigt att driva moralfrågor från politikerlägret.

Men det är ytterligare ett sätt för politiker, eller låt mig specifierad, regeingens som faktiskt styr att visa på ett väldigt konkret plan sin attityd till svenska folket. Det är ett förakt för medborgare, förakt för deras möjlighet att tänka själva. Vi är våra egna herrar (och damer). Att hävda något annat är att bli någon annans slav. Kriget inte kämpas på något slagfält utan är ett krig om vårt medvetande, vår attityd och vår inställning.

Mona Sahlin lägger huvudet på sned. Pärra gullar med kameran som om vi som tittar vore utvecklingsstörda. Klappar oss på huvudet och myser. Och jag tar i hand med Göran, Mona och Sara och sjunger med er alla – i kör – ”We shall overcome.”

Kinas sändebud berömde Göran Persson för den svenska skolans framgång, rapporerar Fredrik Federley som var nere i Paris på OECD-mötet igår under de dagar Sverige var ordförandeland.

Att Sverige får kredd för skolsystemet är ju ett tecken på total världsfrånvändhet, och då tänker jag inte bara från Kinas applåd, utan att den svenska skolan har allt för gott anseende i allmänhet.

Men vad skulle vi annars få kredd för – IKEA? Att vi har snygga flickor? Eller för att Volvo gör säkra bilar? Tja, Sverige har en liten visionskris.

Om vi ser förbi skolan – utbildning är bara vägen men Sverige har inte ännu siktat målet, därför gör man vägen till en suggestiv succé i hopp om att målet ska bli mindre viktigt, en liten dimmridå.

Avsaknaden av vision gör att man hänger sig kvar på sista möjliga visionen, sista anhalt man har kvar är Folkhemmet som idé och referens. Det var sista gången alla delade en gemensam idé om framtiden. I paniken av att visionen inte längre är en vision utan en historisk referens frågar man sig var den försvann istället för att kika framåt och skapa nya visioner.

För oavsett vems politik kommer vissa yrken försvinna från Sverige, vare sig om det är om 5 år eller 15 år. Tekniken blir bättre och bättre, där det idag behövs människor kommer det bli mer mekanisk skött av datorer – eller whatever. Och mycket kommer outsourcas, hur vi Sveriges triumfkort se ut? Vilken vision ska vara den som är den svenska visionen internationellt, det som gör att Sverige är lockande för andra länder?

Vår skola må i världens ögon vara bra, men den är inte världens bästa. Våra studenter må vara bra. Men vad ska tiotusentals examinerade studenter resultera i, vilken bransch kan man dra likhetstecken med bilden av Sverige? Hur ska Sverige positionera sig?

Det är inte en likformighet jag vill ha utan visioner för framtidens Sverige. Det saknas just nu. I avsaknaden av åtminsone en ordentlig vision suger man sig kvar vid folkhemmet och skolan – att det är ett bra skolsystem. Tänk igen. Senaste månaderna har jag djupstuderat den svenska skolan; och det är inget roligt resultat – stay tuned, redovisning kommer.

Äntligen, först idag sex månader efter att boken skickats till tryck har jag fått se den. Måste säga att, med några månaders buffert, är jag imponerad över vårt arbete.

Ämnet är iranska regimens konsekvenser, om studenternas försök till revolution och en inblick, introduktion, förklaring till hur Iran blivit till vad det är idag.
Från baksidan:

I stora skaror anlände studenterna för att demonstrera mot den iranska regimen 1999. Hoppet väcktes om att Irans unga befolkning skulle fälla regimen och ta makten från mullorna, och därigenom förhindra uppkomsten och bruket av en islamisk atombomb.

Istället var det regimen som på sin tjugofemårsdag drog vinstlotten och monterade ner all frihetssträvade opposition i februari 2004. Vad hände med studentrörelsen? Är mullorna smarta pragmatiker eller hårda idealister.

Innehåller bland annat en intervju med artisten Laleh; lite småelak intervju är mitt minne av den. I allafall. Boken heter ”Ockuperad av terror”, skriven av Siavosh Zarrasvand och formgiven av mig, utgiven av föreningen Liberala studenter. Om ni vill ha ett ex – hör av er!

(För övrigt har jag inget samrör med liberalerna, jag ska inte nämna vad jag gjort för sossarna/LO än – låter mina bloggande partners in crime röja mig isåfall; jag vet att ni läser detta! I vilket fall går det inte ut över arbetet – eller skrivandet.)

Ja, du ser rätt. Bloggen har fått en ansiktslyftning. Och eftersom jag rannsakat mig själv – som jag har för vana att uppmana andra att göra – har jag funnit mig själv som någon annan.

Bloggen har handlat om massa grejer än jag skrivit om i dess förklaring. Nåja delvis har den gjort det. Men jag vill nu definera om vilka ämnena kommer skriva om mer framöver.

Det kommer bli ännu fler inlägg om idéer, mer om utveckling, lite mer demokrati och chansa något oftare om framtiden. Där var ämnena som kommer vara fantastiskt roligt att skriva om. Så fler och kortare inlägg framöver. Glad första maj eller vad man säger.