Månadsarkiv: augusti 2004

Presentationer.

Att använda PowerPoint i presentationssyfte har varit en no-no bland nördiga geezers som vet att det är riktigt dålig pedagogik (likaså att använda förtryckt OH-blad). Just för att många använder PowerPoint, och många gör det dåligt så har det växt fram en skara sidor på nätet som hängett sig åt att lära människor använda det på ett bra rätt. Beyond Bullet är en. Men glöm inte de odödliga gamla knepen. I ett inlägg refereras det till Aristoteles retorik:

1. Be logical.
2. Think clearly.
3. Reason cogently.
4. Remember that argument is the life and soul of persuasion.
5. Study human nature.
6. Observe the characters and emotions of your audience, as well as your own character and emotions.
7. Attend to delivery.
8. Use language rightly.
9. Arrange your material well.
10. End crisply.

Genomskinlighet eller stängda dörrar.

En programmerare på Friendster blev kickad för att hon hade bloggat om sitt arbete, som Joi Ito bland andra skriver.
Det väcker ju en intressant fråga om företagsbloggande. SvD har som bekant startat en ledarblogg. Uppriktigt sagt är det lite ointressant att läsa fler åsikter som blir mindre genomtänkta än tidigare (förr hade de åtminstone 24 timmar mellan varje publicering). Istället hade jag gärna läst om arbetet på redaktionen, vardagsbetraktelser, konflikter och lite annat än bara åsikt på åsikt.

Hursomhelst, företagen står inför ett vägskäl – eller kommer inom kort behöva ta ställning till det, då allt fler svenska bloggare poppar fram.
Ska man tillåta eller förbjuda sina anställda att ta med sig arbetet utanför jobbet?

Vid vägskälet står man där och kan välja en väg med strikta anställningsavtal som syftar till att hålla företagets affärshemligheter hemliga. Då kommer kameramobiler förbjudas och att blogga om sin arbetsplats kommer vara direkt begränsat i sekresstessavtal. (Jag ser fram emot blogging-klausulen!)

Eller så går de den andra vägen, och öppnar upp och ser det som att företaget måste ändra sin approach; öka sin genomskinlighet istället för att bygga murar kring sig. Begränsa vad som får skrivas om och vad som inte går att skriva om, istället för att förbjuda uttryckssätet helt. Då kan man fortfarande ha kameramobiler och bloggare på arbetsplatsen.

Vilken väg varje företag tar kommer bli intressant, minst sagt. För vilket slags företag lockar flest kunder till sig?

Jag är en mobbare – du med.

Chadie kommenterar Jonas Hålléns Metrokrönika som att det är gå andra varvet i en redan färdig debatt. Men båda glömmer en viktig punkt, som jag skrev om för Aftonbladet för något/några år sedan – just att mobbare är inte alltid mobbare utan rollerna byts, läs så får du se vad jag menar.

Jag är en mobbare. Men det är ett par saker jag måste reda ut innan ni dömer ut mig. Redan på lågstadiet kom skolpsykologen till vårt klassrum och pratade om mobbning.
Han berättade att det inte är snällt att hälla vatten i någons stövlar. Sånt gör man inte, det är mobbning. Han visade overheadbilder på ledsna flickor med blöta fötter och sa att göra det är väldigt elakt. Eleverna instämde, för sånt skulle vi aldrig komma att göra. Trodde vi.
När jag började mobba på högstadiet var det inget medvetet drag, verkligen inte, först långt senare har jag kommit till insikt om att mitt handlande måste ha varit mobbning.

Ingen av oss sa ens ordet mobbning, för det kändes aldrig som det. Det är inte som i reklamfilmen där någon tar en killes mössa och skrattar åt hans röda hårfärg. Det är långt mer komplicerat än så.

Mobbningen var inte organsiserad utan snarare en slags situationsmobbning. När tillfälle gavs slog vi till. Trots det fick många sin beskärda del, även vår klassföreståndare när han fyllde 33 år.
Hos unga finns det en tradition att på födelsedagen bli överöst av knäckta ägg, alltså att man kastar ägg på födelsedagsbarnet som en årlig gratulationsritual. Detta kallas äggning. Därför tog vi tillfället i akt, köpte ägg och på lunchrasten överöste vi vår stackars lärare med ägg.
Extremt förvånad men lugn traskade han hem och bytte om med ett något törnat självförtroende. En kollega, och tillika hustru till denne vår lärare, grät och örfilade en av äggkastarna. Spottade och svor över att vi hade förnedrat och kränkt honom. Hon hotade med polisanmälan för ärekränkning. Vi förstod att hon var arg, men inte varför hon var så förbannad! För vi hade ju bara grattat honom.
Äggningen är ett typfall av hur vår mobbning kunde se ut.

Vi såg det som en kul sak. Kollegan såg det som ärekränkning. Någons förälder såg det som onödigt. Du ser det säkert som mobbning. Problematikens botten ligger i just detta att myntet har fler sidor än två. Jag skulle kunna skylla vårt beteende på att barn är mindre empatiskt utvecklade före puberteten, men det är inte en förklaring till varför mobbning existerar.

Mobbning präglar hela vår sociala tillvaro. I skolan kallas det mobbning. I arbetslivet klassar man det som diskriminering. Nöjesindustrin kallar det humor.

En skolpsykolog kommer till skolan och pratar om hur hemsk mobbningen är. Men förmodligen är samma person delaktig till precis samma sak på sin arbetsplats, mobbning förekommer mer bland vuxna än bland unga. Man tycker att de borde veta bättre, men det är en enkel social mekanism. Det har en stärkande funktion på en själv och gruppen man tillhör.
Psykologerna som undervisar i det tror att skolan kan bli en frizon av trygghet. Det kommer inte att gå, eftersom skolan präglas av samhället. Dessutom är lärarnas inställning att skolan ska vara en spegel av samhället. Om man ska förändra något ska man därför börja med lärarnas attityd och deras dubbelmoral.
Lärarna kan vara minst lika bra på att mobba elever, att kläcka ur sig kommentarer som ”Ta av dig den fula hatten!” och ”Förvånansvärt bra provresultat! Du har väl inte fuskat?” kan knäcka vilken elev som helst som försöker kämpa sig upp för betygsstegen eller någon som försöker hitta sin identitet i puberteten.
Ibland händer det att jag hör historier som vida överträffar mina egna, och det är väl inte konstigt. Vår generation har växt upp med Jackass, Steve-O och alla andra sjuka underhållare som höjt ribban för vad som är humor och vad som är tillåtet att göra mot andra människor.
Allt görs i humorns och ironins namn, det är fortfarande mobbning men tack vare offentlighetens tv-arena tillåts vi skratta åt det. Och vi skrattade åt det, äggningen av vår lärare, den fysiska pennalismen av andra elever och andra elevers fysiska attribut.
Att vi retades och kivades med andra hindrade inte dem från att göra det detsamma mot oss. Tråkigt nog var inte alla av samma karaktär att de vågade göra det.

Trots att jag var mobbare (nu i efterhand hoppas jag att jag inte har ärrat någon), blev jag också mobbad. Mobbningen som jag utsattes för tog jag inte några skador av. Snarare tvärtom.
Jag har inte tagit mig på för stort allvar och alltid haft lite distans till mig själv, mitt utseende och personliga egenskaper. Samtidigt som jag har kunnat bjuda på mig själv, har jag kunnat skratta åt andra och förväntat mig detsamma från dem.

Skolpsykologen berättade att det är de osäkra som mobbar, men det stämmer inte. De som mobbar försöker bete sig som vuxna, härma deras värld.

Men också för att inte tryckas ner i skorna av lärarna, visa att man har stake och kan replikera lika dräpande. Samt att vi ville ha kul, retas lite allmänt. Detta gjorde vår tid i grundskolan lite mer underhållande och skrattfylld än lärarnas malande av måsten, viktigt och andra viktigheter.
Jag vet att du har befunnit dig i situationerna jag beskriver. Du känner igen personerna, mobbningen – och tänker du bara tillräckligt noga så faller pusselbiten på plats: även du var mobbare.

Gratistidningar.

Lek med tanken: Inga av de idag unga kommer vilja betala för en tidning mer. Metro har förändrat synen på den största grupp som de når ut till – de unga – på vad som ska kosta och inte kosta.
Därför mutas allt mer tanken in att nyheter är gratis; du kan läsa det bannerfinansierat på internet eller i tryckt form annonsfinansierat.
För en tidning ska inte kosta. Om den redan subventioneras till 80% av annonsörer som dagstidningarna, eller självkostnadspriset 8 kronor för kvällsditon. Då är steget inte långt att bara sälja mer annonser – bli mer kostnadseffektiv. Pengar finns alltid att spara, vilket märks i de flesta delårsrapporterna att tidningar klarar av att pressa ner utgifter.
Denna förändring av ungas syn på tidningar är något som morgontidningar långsamt börjar bli medvetna om. Därför i bästa reaktionära panik, en reaktion 10 år efter Metros stockholmska etablering, ändrar de inte sin verksamhet, utan bibehåller samma affärsidé. Men, startar syster-gratistidningar, som exemplet Göteborgs-Posten och 7Dagar. Och bankar ytterligare spik i sin egen kista.

Nykundtidningar.

Glöm de gamla kundtidningar, idag är nykundtidningar som gäller. Kundtidningar i dess traditionella form är döda. ICA:s karaktärslösa tidning (vars namn jag just nu missminner mig) fyller ingen funktion. Den finns där, lite smått kul för den som handlar av ICA att få lite recept, lite dukningstips, och thats it!
Denna traditionella kundtidningar är urdåliga, saknar framtid och tjänar inte något syfte mer än att predika för de redan frälsta. Istället växer skaran av intressanta tidningar som inte direkt handlar om företaget/förenignen utan vars syfte är att behålla kunder och nå flera som idag kanske inte är kunder; tidning som kunderna i första hand inte ser innehållet som reklam. Ju mer intressant tidningen blir desto mindre skriver man om det egna företaget.

NK släppte i veckan ”Style” sina varuhus i Göteborg och Stockholm, själv inte hunnit se den – men ska enligt utsago vara mer än traditonella. Och likaså har H&M tanke att släppa en egen kundtidning till sina varuhus i 20 länder. Någonstans läste jag (en amerikansk källa kommer jag iallafall ihåg att det var) att de skulle släppa tidningen under den gångna eller kommande veckan. Tanken med tidningen är att etablera H&M som ett mer av ett livsstilvarumärke. Smart! För bland unga är köp på H&M alltid nödlösningar, för att man inte har råd med det äkta väljer man H&M-kopian – och får dömande blickar därefter.
Spanska Zara har ju funnit en lösning på detta (= snabb väg från skiss till produkt samt många men små kollektioner) som är mycket framgångsrik. Om inte H&M kommer ta upp Zaras idé in i sin egen kommer det bli ett dräpande bakslag som slår mot deras dominans. Zara i Sverige kommer inom två tre år vara större än H&M på den svenska marknaden om inte H&M gör något drastiskt – som förändrar varumärket till det bättre, som till exempel genom en sånhär nykundtidning.

Verklighetskonsumtion.

Jag försöker läsa åtminstone 1-2 skönlitterära böcker i veckan. Det har jag gjort de senaste åren, med periodvis undantag. Under en tid läste jag 3-4 romaner i veckan då jag såg till att få tid att läsa åtminstone 100 sidor om dagen. Jag skar ner på mindre viktiga saker, och visst gick det bra även om det var påfrestande intellektuellt att processa så mycket litteratur.
Utöver det skönlitterära har jag lite lyrik vid sidan av som jag i stunder tar upp, just för min egen språkliga utveckling.

För mitt arbete läser jag affärslitteratur. Jag snabbläser (Scheeles photoreading-teknik och Buzans speedreading-teknik) cirka 5-6 böcker i veckan. Ofta försöker jag läsa det innan avfärd till jobbet, eller direkt efter jobbet. När jag står inför ett problem läser jag allt jag har i ämnet, och då blir det tiotalet böcker.

På obrukbar dötid, då jag inte läser eller måste vara uppmärksam och närvarande lyssnar jag på en talbok. Det blir kanske 2-3 talböcker i månaden. Tankarna snurrar ofta iväg, så jag lyssnar alltid två gånger på böckerna; en gång passivt (för att förbereda mig på innehållet) och andra gången antecknar jag nyckelinnehållet.

Mediekonsumtionen ser ut som att jag kikar igenom DN, bläddrar i Metro, läser valda delar ur SvD och G-P samt affärsnyheter på DagensPS.se. Jag kikar igenom min bloggroll dagligen där jag bevakar ungefär 90 källor/bloggar. Givetvis läser jag inte samtliga utan om jag snubblar på intressanta inlägg läses dessa. Jag prenumerar på ungefär tjugo nyhetsbrev som levereras till en mailbox som jag kollar av när jag har tid. Även här sållas det hårt.

Av de utländska tidskrifter läser jag TIME varje vecka, ibland New Republic och Fast Company också. Åtminstone en gång i månaden försöker jag kika igenom de flesta svenska tidskrifterna , både branschtidningar och kulturdito, som ges ut. Då ser jag till att gå igenom de som jag inte läst på ett tag, eller målinriktat söka upp artiklar jag blivit tipsad om.

Av tidsbrist väljer jag bort radio, tv och film. Detta är min kontakt med verkligheten utöver de människor jag träffar. Hur ser eran ut?

Företaget Du.

Du är ett företag. Även om man kan vara motvillig till acceptera det är man tvungen att inse att den som jobbar med idéer, kunskap och skicklighet är de facto en person som ska sälja sig. Därför behövs säljtänkande.

Vem är du? Sättet du klär dig på, för dig, talar på, etc visar vem du är. Det skapar en bild av dig utåt. Men det är skillnad på den bilden och laddningen som ditt namn bär på – och vad som uppfattas med den.

I grunden bygger det på vem du är, vad du gör, och vad du gör annorlunda – eller vad som nu är din styrka, din unikhet. Ditt ”varumärke”/namn ska säga något om dig.
Fundera över detta, så du vet vad du står för – och om det överensstämmer med det du vill att folk ska förknippa dig med. Fråga andra hur det ser på dig, och vilket ord de skulle beskriva dig för andra med.

De tre hörnstenarna som du ska bygga ditt varumärke på heter: unikum, överlägsenhet och äkthet.
Den viktigaste stenen är också den första. Unik för att en repris bara är en repris, en kopia alltid bara substitut för det äkta. Finn därför din nisch, din inriktning och gör den till det som andra förknippar dig med.

Tron på sin egen överlägsenhet eller strävan efter förädling; tro att du är bättre, snabbare, effektivare.
Denna överlägsna tro smittar av sig på andra som inte känner dig lika väl, och skapar bilden av dig. (Glöm dock inte ödmjukhet, alltså överlägsen men inte snorkig!)