Chadie kommenterar Jonas Hålléns Metrokrönika som att det är gå andra varvet i en redan färdig debatt. Men båda glömmer en viktig punkt, som jag skrev om för Aftonbladet för något/några år sedan – just att mobbare är inte alltid mobbare utan rollerna byts, läs så får du se vad jag menar.
Jag är en mobbare. Men det är ett par saker jag måste reda ut innan ni dömer ut mig. Redan på lågstadiet kom skolpsykologen till vårt klassrum och pratade om mobbning.
Han berättade att det inte är snällt att hälla vatten i någons stövlar. Sånt gör man inte, det är mobbning. Han visade overheadbilder på ledsna flickor med blöta fötter och sa att göra det är väldigt elakt. Eleverna instämde, för sånt skulle vi aldrig komma att göra. Trodde vi.
När jag började mobba på högstadiet var det inget medvetet drag, verkligen inte, först långt senare har jag kommit till insikt om att mitt handlande måste ha varit mobbning.
Ingen av oss sa ens ordet mobbning, för det kändes aldrig som det. Det är inte som i reklamfilmen där någon tar en killes mössa och skrattar åt hans röda hårfärg. Det är långt mer komplicerat än så.
Mobbningen var inte organsiserad utan snarare en slags situationsmobbning. När tillfälle gavs slog vi till. Trots det fick många sin beskärda del, även vår klassföreståndare när han fyllde 33 år.
Hos unga finns det en tradition att på födelsedagen bli överöst av knäckta ägg, alltså att man kastar ägg på födelsedagsbarnet som en årlig gratulationsritual. Detta kallas äggning. Därför tog vi tillfället i akt, köpte ägg och på lunchrasten överöste vi vår stackars lärare med ägg.
Extremt förvånad men lugn traskade han hem och bytte om med ett något törnat självförtroende. En kollega, och tillika hustru till denne vår lärare, grät och örfilade en av äggkastarna. Spottade och svor över att vi hade förnedrat och kränkt honom. Hon hotade med polisanmälan för ärekränkning. Vi förstod att hon var arg, men inte varför hon var så förbannad! För vi hade ju bara grattat honom.
Äggningen är ett typfall av hur vår mobbning kunde se ut.
Vi såg det som en kul sak. Kollegan såg det som ärekränkning. Någons förälder såg det som onödigt. Du ser det säkert som mobbning. Problematikens botten ligger i just detta att myntet har fler sidor än två. Jag skulle kunna skylla vårt beteende på att barn är mindre empatiskt utvecklade före puberteten, men det är inte en förklaring till varför mobbning existerar.
Mobbning präglar hela vår sociala tillvaro. I skolan kallas det mobbning. I arbetslivet klassar man det som diskriminering. Nöjesindustrin kallar det humor.
En skolpsykolog kommer till skolan och pratar om hur hemsk mobbningen är. Men förmodligen är samma person delaktig till precis samma sak på sin arbetsplats, mobbning förekommer mer bland vuxna än bland unga. Man tycker att de borde veta bättre, men det är en enkel social mekanism. Det har en stärkande funktion på en själv och gruppen man tillhör.
Psykologerna som undervisar i det tror att skolan kan bli en frizon av trygghet. Det kommer inte att gå, eftersom skolan präglas av samhället. Dessutom är lärarnas inställning att skolan ska vara en spegel av samhället. Om man ska förändra något ska man därför börja med lärarnas attityd och deras dubbelmoral.
Lärarna kan vara minst lika bra på att mobba elever, att kläcka ur sig kommentarer som ”Ta av dig den fula hatten!” och ”Förvånansvärt bra provresultat! Du har väl inte fuskat?” kan knäcka vilken elev som helst som försöker kämpa sig upp för betygsstegen eller någon som försöker hitta sin identitet i puberteten.
Ibland händer det att jag hör historier som vida överträffar mina egna, och det är väl inte konstigt. Vår generation har växt upp med Jackass, Steve-O och alla andra sjuka underhållare som höjt ribban för vad som är humor och vad som är tillåtet att göra mot andra människor.
Allt görs i humorns och ironins namn, det är fortfarande mobbning men tack vare offentlighetens tv-arena tillåts vi skratta åt det. Och vi skrattade åt det, äggningen av vår lärare, den fysiska pennalismen av andra elever och andra elevers fysiska attribut.
Att vi retades och kivades med andra hindrade inte dem från att göra det detsamma mot oss. Tråkigt nog var inte alla av samma karaktär att de vågade göra det.
Trots att jag var mobbare (nu i efterhand hoppas jag att jag inte har ärrat någon), blev jag också mobbad. Mobbningen som jag utsattes för tog jag inte några skador av. Snarare tvärtom.
Jag har inte tagit mig på för stort allvar och alltid haft lite distans till mig själv, mitt utseende och personliga egenskaper. Samtidigt som jag har kunnat bjuda på mig själv, har jag kunnat skratta åt andra och förväntat mig detsamma från dem.
Skolpsykologen berättade att det är de osäkra som mobbar, men det stämmer inte. De som mobbar försöker bete sig som vuxna, härma deras värld.
Men också för att inte tryckas ner i skorna av lärarna, visa att man har stake och kan replikera lika dräpande. Samt att vi ville ha kul, retas lite allmänt. Detta gjorde vår tid i grundskolan lite mer underhållande och skrattfylld än lärarnas malande av måsten, viktigt och andra viktigheter.
Jag vet att du har befunnit dig i situationerna jag beskriver. Du känner igen personerna, mobbningen – och tänker du bara tillräckligt noga så faller pusselbiten på plats: även du var mobbare.
