Marcel Proust ~ På spaning efter den tid som flytt ~ Övers Gunnel Vallquist ~ Bonniers.
För några dagar sedan använde jag ett radergummi, eller suddgummi som de kallas av min generation. Det var åratals sedan jag gjorde det. Suddgummin är för mig evigt förknippade med mellanstadiet.
För att reta gallfeber på våra lärare, för att vi inte fick använda bläckpennor utan bara blyerts, och således var istället för att stryka över – som man gör nu senare i livet – i princip tvungna var att radera felstavningar med gummit.
Nu senast suddande jag en disketts överskrukna beskrivning av innehållet, vilket i sig är en anakronism, och lukten som framkallades förde mina tankar till det gröna suddgummit med orange steck genom sig, som vi fick av vår lärare. (Fabrikatet var av samma som gör kalendrar, om jag inte missminner mig.) Maximalt tre stycken var fick vi varje termin.
Nu blev lukterna från gummit som gnidits av genom friktionen, en säregen doft som förde tanken till de gånger vi uttråkade på lektioner satt med pennan mot suddgummits mitt och knuggade hårt och länge, så att det till slut blev ett hål i suddgummit. Oftast på mitten (ett hål) eller på ovansidan, som när man gör upp eld på scoutvis. Väldigt underhållande, tyckte vi. Slöseri, tyckte lärarna.
Att en handling, en doft, en förnimmelse för mina tankar till en aning som jag trodde var glömd; som tydligen bara var förträngd och framkallades av en handling som är så vardaglig. Samma sak händer än när jag slår upp glattiga magasin av dyr produktion, för att ibland bara känna stark doft av trycksvärta. Men ibland, luktar det inte som vanligt. Ibland, när tidningarna varit inplastade luktar det som det gjorde när man samlade på hockeybilder, och man precis hade öppnat en lufttät förpackning av väldigt omiljövänlig plast. (Men inte tänkte man på det då!)
De speciella dofterna förknippades med en speciell känsla av ägande, samma känsla för mina tankar förs till när jag idag stöter på tidning som luktar likadant. Det enda jag tänker på är: hockeybilder; en söt doft, lite bubbeltuggummiaktig, övertonen är en aning pikant – sticker till och lämnar ett avtryck, ett minne. (Om det gick, skulle den ätas till torrt vitt vin, gjord av Chenin Blanc.)
Hos äldre människor är denna tanke murad av tradition, bojad i muren med kätting som tynger minnet. Valen görs av en outrannsaklig tradition. Man väljer samma ost, samma sovställning och samma slags män att tillbringa sin tid med. Inte ofta tänker man på var dags små vanor, mönstern som formar ens liv. De dagliga traditionerna som gör att individen skiljer sig från den andre. Valen har sina bakgrunder i ett minne som har glömts. Håller man sitt sinne öppet, lyssnar med hela kroppen till de tecken som ges, kan muren byggas ner. Tegel för tegel, boja för boja kan släppa och öppna minnet till hågkomsten. Läsning av Proust är en daglig övning i det. För det är inte lukten eller minnet som är det viktiga eller avgörande, utan just sammankopplingen, den abstrakta tanken som leder till det konkreta minnet.
Aldrig har väl en recension av Prousts livsverk nämnts i samma text som handlat om radergummin och hockeybilder. Men det är min tanke som uppstår efter läsning av Proust, min lärdom av honom. Det är viktigt att sägas, för att läsaren gör verket. Jag skapar min bok genom Proust, tolkningen av mitt liv genom hans ord.
Han är min guide i sekelskiftets Paris, att bokens historia är förlagd i en kuliss som för mig må verka främmande spelar mindre roll. Därigenom blir hans tankegångar tydligare och mina minnen än mer klargjorda och lätta att förstå. Det Marcel Proust gör är att han går i Sokrates fotspår. Sokrates förlöste kunskap. Proust förlöser dig in i minnet om ett minne.
Detta är del tre (publicerad i november 2003) i det som ska bli världens längsta recension. På Epigon kommer jag under tolv år, lika länge som det tog Proust att författa ”På spaning efter den tid som flytt”, att skriva på recensionen i 144 delar.
