Månadsarkiv: januari 2004

Den tid som Sverige befinner sig i, post-nya ekonomin, är det lätt att dra till med en klyscha som att kommunikation är viktigt. Men kommunikation är faktiskt oerhört viktigt. Fast jag undrar över hur man på den fronten skulle kunna förbättra sig.
Oavsett vad, föredrar jag alltid att träffa folk personligen framför att tala per telefon, epost eller annan teknisk variant av kommunikation. Just för att det är väldigt svårt att göra sig förstådd när man inte har ett helt register av mimik, kroppsspråk, betoning och sätt att tala på inom den begränsning som tekniken egentligen är. Visst, smileys existerar, men inte för inte är det klassat som lite fjortis och unnas chatfreaks just för att de är för expressiva – för mycket antingen eller; och totalt nyanslösa.
En teknisk utmaning är just en kommunikation där inget går förlorat; möjligheten att förstå och göra sig förstådd minskar inte – utan snarare ökar, att man på mindre tid kan uttrycka samma sak som tidigare, och än mer.
När jag skriver journalistik känner ofta den intervjuade/citerade att de blivit felciterade (vilket jag själv gör när jag blir omskriven) av den enkla anledningen att språket förminskas i det skrivna ordet. Den totala kommunikationsmöjligheten som kroppen besitter minimeras till ord.
Jag är oerhört optimistisk inför den nya tekniken, vad den kan bana vägen för. Helst skulle jag önska ett kommunikationssätt långt större än bara smileys och text, ljud eller bara bild/ljud. Ja, ett totalt kommunikationssätt som är av kroppens kaliber.

Jag brukar likna ekonomi som vid att spela fotboll. Vår fotbollsplan i skolan, som när jag såg den första gången verkade enorm, men med tiden kom att minska i takt av att jag övergick från mellanstadium till högstadium, spelades det mycket fotboll med undantag av gymnastikens brännboll.
 
Där dribblades och fintades det. Och det är väl där likheten mellan ekonomi och fotboll ligger. När vi skulle dribbla var det antingen åt höger eller vänster man tog, möjligheterna var inte så stora – för fram vi skulle. Däremot kunde man luras att ta åt höger skulle när man åt vänster tänkte, och därför tog ansats för att dribbla åt höger, vända sig mot vänster men ändå gå mot höger för att den dribblade misstänkte att man just åt höger tänkte finta för att dra åt vänster. (Krånligt är det, ungefär lika krånligt som ekonomi.)
 
Likheten är denna att man anar sig vad någon ska göra, medan den som anar försöker ana sig till om det bara är en fint. Eller om någon försöker sko sig på honom – medan den som blir lurad tror sig kunna vända lurendrejeriet till sin fördel. Allt i vinstens namn, för att bli antingen kungen av rasten eller kungen på börsen. Även om när det begav sig det troddes kunna vara för evigt, tack vare vinsten. Men i båda fall visades sig det vara dagsländor.

Med vissa undantag. Jag brukar vara av den åsikten att den som inte skapar något nytt har inget existensberättigandet. Å andra sidan är tanken om kravet på att föda nåt nytt inte heller ny, men irrationellt tänkande kan man inte undgå.
 
Min förhoppning däremot är just att ge en annorlunda bild av vardagen, media och politiken. Inte att länka vidare till det som redan finns skrivet. Det är varken intressant eller inspirerande.
 
Jag är inte författare. Jag är inte journalist. Att skriva en krönika gör inte mig till inte journalist. Däremot att på plats rapportera eller att befinna sig i någons vardag och utifrån det skriva om denne person, förmedla vidare ett livsöde eller händelse. Det är att vara journalist.
 
Därför ser jag mig väldigt sällan som journalist när jag publicerar texter på denna sida. Just för att det är väldigt ojournalistiskt att ha åsikter. Det är en sak att vara åsiktsmaskin, en annan att vara journalist. (Även om många tonåringar som drömmer blött om en mediaframtid inte kan skilja på dessa två.)
 
Utvikning: Inom media talar man om den objektive journalisten. När jag på högstadiet fick lära mig om media var detta som hördes i klassrummet, att ”den tredje statsmakten” inte tog ställning – den var och är objektiv. Så fel det kunde vara.
När jag själv börjat jobba med det har jag insett vilken lögn det är. Omöjligt kan en journalist vara objektiv. Snarare får läsarna acceptera att alla människor är subjektiva, men strävan kan ligga i att inte medvetet ta ställning – vilket kanske får ses som skrattretande när man läser tidningar som tar ställning. Hursomhelst, lite Chomsky på svenska högstadium hade inte skadat – även om det är en aning tvivelaktigt. (Jag skriver vidare om detta i veckan, om tid finnes.) Tillbaka till åsikterna.
 
Om jag fått bestämma skulle bloggar ha en kategorimärkning. Så slapp man hamna på sidor som bara korslänkas mellan varandra, och inget intressant skrivs – bara referat av andra texter. Bloggar borde ha en kvalitetsmärkning eller i vilket fall på något sätt markera sin inriktning, sitt ställningstagande – ja, vad syftet med texterna är. Så att besökaren snabbt förstår vad meningen med sidan är.
 
Jag börjar. Syftet med denna sida är ge inblick i hur det är att jobba med media. Om jag lyckas eller ej är upp till läsarna att tycka.

I torsdags satt jag på ett tåg. Det var fruktansvärt. Vanligtvis brukar jag tycka om att åka tåg. De tre timmar det brukar ta att åka till Stockholm är en nöjsamt nöje, antingen att jobba; läsa in sig i material som hopat sig, tidningar eller böcker som inte hunnit läsas eller annat som måste göras. Men på denna uppresa gjorde mig tre småbarn sällskap. Ja, tre trilska barn med en mor som inte lyckades realisera en enda order till ungarna.
 
Barnen var små, men olydiga som få. De skrek, klagade och bråkade. Stackarna i tåget som försökte sova eller läsa blev störda hur som helst. Men ingen dristades till att framföra sin klagan högre än att himla med ögonen. Modern märkte detta, men trots uppmaningar till barnen förblev de högljudda. I ren ångest skällde hon ut dem. Jag vet inte om hon ens märkte att de fullkomligt sket i henne. Allt gjorde de tvärtom.
 
Detta är ett problem. Mödrar som är klena, inte vågar på skarpen säga till och uppfostra barnen till att lyssna. Detta leder till att de blir oansvarsfulla. I unga år måste de börja, det räcker inte att när de är 14 år önska att de då börjar få respekt för föräldrar. Men ändå får det vara så att det inte blir en fascistoid uppfostran, eller en uppfostran där inte barnet får sin frihet – för då blir det fel, åt andra hållet. En unge som inte tål något, som inte vågar något och som är begränsad av sina föräldrar. Lite åt gången ska ansvar-frihet-regler öka. Det börjar när de är små, och slutar när de flyger ut ur boet – då har sista handen lagts vid dem.
 
Och för min del fick jag min dos av bekräftelse att barn inte är min kopp te. Inte för inte känner jag mig gammal.

Nätbloggar bryter ner sig själva i den form de är av idag. När jag började skriva här lovade jag mig vissa saker, som att aldrig skriva om bloggar, andras sådana av den enkla anledningen att på denna plats är inte rätt forum för självanalys. På samma sätt som redaktioner inte låter inomredaktionella skribenter recensera kollegors böcker – det blir inte nyanserat och jag tror på just avståndet som är behövligt för att det ska bli vettigt.
 
Men det vore en dröm om det överhuvudtaget analyserades på bloggsidorna. Idag är det snarare roliga länkar, texter som andra skrivit eller hänvisningar till andra bloggsidor.
Min klagan står sig även utanför blogsfären utan är mer universiell än så. Och den gäller att det produceras alldeles för lite! För mycket nätverksvävande och naveldyrkande, och inte så mycket nyskapade.
 
När jag drog igång sidan skrev jag ett dokument. Ett slags styrdokument över hur jag ska jobba, och riktlinjer över vad som ska skrivas och inte bör skrivas. Ett utdrag ur dokumentet gällande vad jag inte ska skriva om ”aldrig skriva om bloggar, om inte det är i längre texter i fenomenform” och ”aldrig länka till andra bloggar”.
 
Bloggen som fenomen kommer inte vara beständig, eller hinna växar sig så stark som den kan, om utvecklingen fortsätter gå åt samma håll. Nu blir ju de välskrivna bloggarna sänkta av de kvantitativa.

Säg mig vad heter och jag ska säga hur långt du kommer nå. Jag tror namnet avslöjar din karriärspotential. Sälja sig själv betyder allt i vår tid som är konkurrensens tidevarv. Men jag har råd hur du lär dig överleva i vårt hårda samhällsklimat där den starkaste överlever. Krister Petersson var chefsåklaren i rättegången mot Mijailo Mijailovic. Namnet Mijalio Mijaliovic kommer gå till historien, Anna Lindh likaså men chefsåklaren kommer bara bli en parentes som snabbt suddas ut av generationer av dåligt minne. Han kommer inte gå till historien som åklagaren Krister Pettersson, för hans namn är på tok för likt den på andra sidan lagen dömde Christer Pettersson. Ett namn som får ses som ”upptaget”, om än av någon som är chefsåklagarens diametrala motsats.
 
När jag är ute på skolor och föreläser om hur det är att jobba som ung journalist lär jag ut att sälja sig själv är avgörande för hela karriären. Inget nytt under solen, för att om du inte kan visa dig själv och sticka ut från mängden spelar det ingen roll hur mycket du kan. Det handlar om att bygga ett varumärke kring ditt namn, vilket är svårt om man föregås av någon bär likadant namn som du; då inbjuder ditt namn att falla i glömska. När du bär ett väldigt vanligt namn blir det svårt att visa på ditt övriga oersättliga unikum.
 
Vore du först, skulle namnet inte spela någon roll. Se på exempel som Dan Josefsson, Britt-Marie Mattson och Sören Larsson som lyckats profilera sig och förknippas som goda journalister. Eller ta Sofia Eriksson, Leif Johansson eller Göran Persson. Allihop har de ytterst vanliga svenska namn, som det finns tusentals utav – men lyckats knyta namnet till sig och din yrkesutövning.
Visst du kan konkurrera med deras namnvarumärken, men du är i rejält underläge när du får tävla mot någon som heter likadant och minst lika bra som på det du gör. Tänk bara på Göran Persson. Ja, den andre som hamnar i skuggan av den större. Båda som sitter i riksdagen, men vilken av de båda kommer du ihåg?
 
För karriären kan det vara fatalt att inte bära ett originellt namn, och i medietidsåldern är det konkurrens till döds. En skådespelarska jag känner, tampas med detta problem. Hon är duktig och vill göra nå framgång, men problemet är att hon är till utseendet lik sin kändare skådespelarkollega. Dessutom är hon från samma land och bär i princip likadant namn med en liten avvikelse.
I Hollywood är vanligare att man i de fallen byter namn; Michael Keaton döptes till Michael Douglas, som var upptaget av en betydligt kändare skådespelare. Vi svenskar har väl inte riktigt börjat med namnväxlandet i någon större utsträckning, men det är framför oss.
Detta till trots, går det att klara sig utan att byta namn – se bara på Bush. Han hade namnet emot sig med en farsa som hette George H W Bush och han själv George W Bush, ändå lyckades han (med viss hjälp) dra vinstlotten och bli president.
President eller inte, är namnet avgörande. Du blir vad du heter; en i mängden eller en som sticker ut.

PS. Till en utkonkurrerad generation, kan fallstudier vara lösningen på hur man övervinner förlusten – nästa gång. Mina bästa tips är Chuck Palahniuks ”Fight Club”, Michel Houellebecqs ”Konkurrens till döds” och Bret Easton Ellis’ ”Glamorama”.

Kanske är det bara jag, men intrycket jag fått är mättnad och slapphet. De sidor jag besöker, läser för att roas eller bildas har varit osedvanligt loja. På den fronten har även jag varit det, men resor och mycken arbete har uppdagit tankearbetet. Men idag, på Nyhetsmorgon (alltid detta program, som i sig är helt oinspirerande slentrianmässigt gjort) blev jag inspirerad. De slappa dagarna är förbi. Vive la travail!