Årsarkiv: 2004

Här är inlägget du aldrig skulle ha läst i år: Under år 2005 kommer jag pensionera mig, säga upp mig och sluta upp att dumma mig; allt det i dagens lilla inlägg som är ett slags avskedsbrev eller du kan nästan kalla det nyårslöften, och så lite Asien.

”We may not be interested in chaos but chaos is interested in us.”

”This is a dangerous world and it is going to become more dangerous.”

Källa: Robert Cooper, The Breaking of Nations: Order and Chaos in the Twenty-first Century (via tompeters.com)

Dessa mellandagar är såna otippade dagar att man aldrig vet vad som kan hända. Förra året var jag halvvägs att lämna landet — vilket jag gjorde, och hann återvända för att att sedan flytta från Göteborg.

Hos mig framkallar mellandagarna en härligt osvensk galenskap samtidigt som jag får tid att på ett härligt svenskt sätt planera lite. Därför är jag inte riktigt i fas med världen och denna sida just nu, men texten sa att den inte kan vänta. Nu om hela världen står på ända så är jag i jämförelse mig lik.

Förra året hoppades jag på att under 2004 vilja mera, sikta högre och bli bättre. Förhoppningsvis infriades det. För 2005 har jag inga löften förutom att följa hjärtat; intuition är mitt hopp och ledstjärna, det är mitt carpe diem.

Klyschigt värre låter det att just fånga dagen. Den värsta av alla de citat som man påträffar i tid och otid; i böcker, kalendrar, filmer (Eternal Sunshine senast), Drottninggatan, mejlfoten, webbsidor, och så fortsätter det.
Men hur många är de som verkligen lever till de råden som ges, som att fånga dagen. Hur många fångar sin dag, varje dag? Hur många är den förändring de vill se i världen?

Allt för upptagen är man med att putsa garderobsdörren snygg så att ingen lockas till att öppna dörren till liken utan att dra fram hela släkten på en gång, de som är lika och de som bara är lika dig. Men nya året är en ny deal, lämna det och satsa på det nya.

Tankepaus:

Från Pirates of the Carribien:
We spent them and traded them
and fritted them away
on drink and food
and pleasureable company.
The more we gave them away,
the more we came to realize,
the drink would not satisfy,
food turned to ash in our mouths,
and all the pleasureable company in the world
could not slake our lust.
Compelled by greed, we were,
but now we are consumed by it.

Benjamin Disraeli:
Nurture your mind with great thoughts, for you will never go any higher than you think.

Okänd (för mig):
Not everything that counts can be counted;
and not everything that can be counted counts.

Tim McGraw:
Live like You are dying.

Christian Bovee:
When all else is lost the future still remains.

Pablo Picasso:
I am always doing things I can’t do, that’s how I get to do them.

Abraham Lincoln:
And in the end it’s not the years in your life that count. It’s the life in your years.

Martin Luther King Jr:
The time is always right to do what is right.

Där får det vara nog. Agera på det nu! Det ska jag göra, för jag ska inte vara sämre än vad jag predikade i förra inlägget om intuition:

Under 2005 kommer jag säga upp mig, och göra helt om i karriären. Vad ska jag göra? Den morgonen, det bekymret. Det handlar inte om att mitt jobb är tråkigt utan att alla bör fundera på helomvändningar. Nej, jag är inte hemkommen från Thailand, behöver inte se in i stormens öga för att bli lite mellandagsnostalgisk och rita kartan för det stundande nyåret.
Helomvändningar är bra och nyttigt för dig och alla. Timbuktu rappar ”Jag drar!”. Gör det då.

Ta det som ett råd – säg upp dig. Börja året med rent blad, trots oro för framtiden. Tänk på att de största stegen görs utan bagage. Vi är som de hemvändande från Thailand, förutom att vi inte måste få ny chans utan vi har den serverad framför oss utan att sätta något på spel än att våga vända om. Gör det nu.

Tillbakablicken fortsätter när jag är sugen på att skriva igen här på sidan. Det nya året kommer nog vara mer sånt, ja att göra sånt man egentligen inte vill men man tvingar sig till för att den svåra vägen som man inte trodde var en väg, som Picasso sa, är den allra roligast när man ser tillbaka.

“You are the storyteller of your own life, and you can create your own legend or not.” — Isabel Allende

Nu kör vi på den andra vägen än vad man trodde man skulle ta, så ser du att det kommer bli ett magnifikt år, trots ett tråkigt avslut.

Jag behöver inte mer media, det jag behöver är bättre media. Och då räknas inte bloggar till de senare utan till den tidigare kategorin (överflödet!).
Det går inte en månad utan att en eller ett par tidningar startas i Sverige. Tar man med en vidare bemärkelse och räknar med fanzines, bloggar, lokaltidningar, webbtidningar och andra så blir det betydligt fler publika forum som startas varje månad än någon klarar av att överblicka. Såvida inte RSS… bla bla, jag lämnar det spåret därhän. (TIME gör det istället.)

I en rapport, skriven av Annina Rabe och Eva Johansson, som heter ”Ingen behöver mer media” (publicerades i slutet på 90-talet, hittar ingen datering eller anteckning om datum), intervjuar hon journalister med blandad bakgrund. Eller förespeglingen är den i vilket fall.
Det visar sig dock att de flesta är ganska likartade, de flesta är akademiker eller kommer från akademisk bakgrund.
Och det är sånt jag reagerar på när jag läser dagstidningarna. Jag kan läsa mig igenom en hel Svenskan och hitta fantastiska ämnen, men som på mördande tråkigt sätt skrivits så att man baxnar av förundring över journalisternas uppenbara inkompentens över läsarnas vilja och vem de skrivit för.
Det varkar som jag inte finns på deras karta. Mördar-Ulf får fina illustrationer, långa texter och bakgrunder och analyser – men man missar mycket annat på bekostnad av en grundlig genomgång som de flesta läsare i mitten på nästa månad ändå glömt bort. (Dendär Helenémördaren var hemsk helt enkelt, så långt blir minnet av spaltmeterlästa artiklar.)

Behövs då mer media? Borde det inte vara nog med alla de tiotusentals medieformer som i den vida mening finns i Sverige?
”Ingen behöver mer media” är ett halvt svar på det. I sin titel refereras det till Jan Gradwalls uttalande – att nää, ingen behöver mer media.

Bloggarna ska sägas rädda en hel mediebransch. På samma sätt som de som trodde att kassettbandspelarna skulle sänka en hel musikbransch, är aldrig formen en räddning eller säkning i sig. (Utvik: Musikbranschen kommer inte dö ut – däremot har mp3 förändrat en hel del; Apple Musikbutik har ändrat idén om att betala för något som inte ägs, mer än ettor och nollor. Ett etisk och slappt handlande, istället för kass kvalité och slöseri på sökning.)
Till slut hänger det på journalisterna.
Problemet är att journalister är det värsta släktet som finns. Flockdjur av värsta sort. Likt de flockdjur som säkrar sin överlevnad på andras död, överlever man på kadaver.
Man ser till att hänga kvar så länge det bara går, helst 20, 30 eller tills man pensionerar sig. Hoppar lite mellan de olika förlagshusen om man inte vikarierar ut sig för kvällisarna.

Folk i gemen ser journalisten som ett hedervärt yrke, men det är det inte. Långsamt kommer bakslaget gå upp för de utövande.
Axiomet som gäller för yrket är: ”Man är inte journalist, man är mer.”

Mediokra journalister anser sig ha rätt till mer, att de står över andra människor.
Fast det är inte bara medelmåttorna som gör det. Nästan alla gör det.
De har rätt att gå före en kö vid ett uteställe. Att de inte ska beblanda sig med pöbelen i kön.

Journalister ser sig som äkta, men det är de som på fyllan och villan begär sig stå över andra. Det är de som viftar med Bindefeldtinbjudningar och solar sig i vimmelfotografernas blixtar.
En journalist blir glad av att vara bjuden på VIP-events. Speciellt om det innehåller gratissprit, modeller eller branschfolk, gärna allt på samma gång.

Journalister verkar se sitt liv som ett ansvar inför alla andras. Att engagera sig och bry sig betydligt mer än andra. Det tyder på enormt förakt för sina läsare, att behöva.
De stora berättarna var inte de som gjorde topplistor, utan de som lyfta fram – genom sitt yrke – andra personer som skulle synas. Idag är det tvärtom.
(Till exempel: om du ber en reporter skriva kommer denne ta betalt, om du intervjuar samme reporter kommer de med glädje ställa upp för öka på sina minuter i tv-ljuset.)

Och det är någonstans här som det tänkta mediemonstret blir en medioker reporter som inte alls vill vara så nytänkande, utan gärna en del av flocket. Varför sticka ut, då kan man ju bli ovän med kollegorna. Och paja sin karriär – just det, förstöra sin tilltänkt långa karriär. Det vi behöver är fler som inte vill jobba hela livet som journalister, ett snabbt inhopp. Någon som inte vill jobba hela livet, och därför inte räds för att vara jobbig – sticka andra, sticka ut.
Ingen ska behöva sitta på samma yrke och roll i över fem år. Här kommer bloggarna in, det är som en skola. Välja, skriva och fundera vad som läsarna bäst vill ha. Lära känna läsarna, kanske göra lite dumma inlägg för att tillfredställa den minsta minoriteten i läsarskaran ibland. Men en övning i skrivande och nyhetsvärderande.
Likriktningen i traditionella medier är inte bra för läsarna och inte heller bra för medieformen. Motsatsen behövs, det kallas utveckling. Kommer den inte av sig själv, får vi banne mig tvinga den fram.

Städer, invigningar, möten och förflyttning; känns det som att allt ska komma med på en och samma gång? Ja du har rätt, läs så klarnar tankar möjligen.

Då bär det av igen – kosan mot Göteborg! Det är dags för ännu ett besök till hemstaden. Kan det vara för att det är så kallat höst, att jag jobbat hårt och länge, eller bara för att det är dags för lite mera jobb? Det stämmer allihop.

Där hatten ligger bor jag – ibland blir det lite här och var. Men mest i Stockholm och lite i Göteborg. Jag mår bra av att resa, vara i rörelse – på väg. Resande speglar önskan om hur intellektet ska arbeta, hoppa fram och tillbaka likt ett gummiband som sträcks ut och tillbaka. Därför rör jag på tankarna, och kroppen.
Fötterna är på gång. På lördag blir det middag hos bror Samuel i Småland. Därefter rör jag igen på mig, för att infinna mig på möte på söndagskvällen i Göteborg – Tove Frölander är det som lockar mig tillbaka tillsammans min ständige kollega som kommer vara där. Allas vägar möts i Göteborg, kan det rentav att kollissionskursen leder mot Heaven 23? Det märker vi på söndag.

Samtidigt här på redaktionen river man en byggnad utanför, allt för att vår utsikt från vår nya lokal inte ska störas. Banden ska klippas till de nya lokalerna, allt vårt bråte ska flyttas in i en lokal som uppdaterar våra utrymmen fyra gånger om.
Se där – ytterligare en anledning att lämna Stockholm, låta flyttgubbarna agera allena. Men jag tycker egentligen om huvudstaden. Där andra lägger märke till negativa sidor ser jag bara ljusa diton.

1) Singel i Stockholm. Normen är att vara singel. Inte något jag tänker på varje dag annat än när man står med matkorgen och handlar, och inser att ja banne mig – det finns småpack. Man blir inte påtvingad 8 kg färsk kyckling till samma pris som 2, när man var ute efter ett halvt.

Tja, det kommer mera i denna 08-serie allteftersom – nu skyndas det till ett tåg som tar mig härifrån. Och hej där var arbetsveckan slut!

Du är din kalender. På samma sätt som jag utgår ifrån att saker glöms om det inte skrivs ner, är allt som jag inte skriver ner i min kalender saker jag inte kommer komma ihåg. Tom Peters skriver om kalendrar i sitt manifest ”60 TIBs (This I Believe)”:

Your calendar reveals like no other tool (such as soaring rhetoric) what you actually care about. The premier (only true!) indicator of caring is…Visibly Spending the Time:
- You = Your Calendar.
- Your True Priorities = Time Visibly Spent.
- I care = It’s on the Calendar. Big Time.
- I don’t care/it’s not a priority = It ain’t repeatedly/relentlessly on the Calendar.

Axiom No. 1: Calendars Never Lie!

En aning off-topic men väl värt att spridas till alla som har 3. SvD rapporterar om det:

Hur gör du då? Jo, gå in på 3:s portal i din mobiltelefon. På första sidan kan du läsa en nyhet och där finns också möjlighet att tipsa en kompis om nyheten. Tipset skickas som ett SMS till vilken kompis du vill, oavsett vilken mobiloperatör den personen har. Nu finns URL-adressen högst upp, nu är det bara att skriva ett SMS, högst 160 tecken till din kompis.

Relaterat: DagensPS.se skriver om falska sms som kan skickas från punksms.com.

Update 19/9: Nu går det bara att skicka till andra 3-kunder.

Först ut som gästbloggare i Superman-serien är Carlos Rojas Beskow.

Förmågan att göra saker bra utan planering har räddat mig många gånger. Jag har improviserat fram heldagarskurser som blivit sjukt lyckade och gjort heldagsreportage på två timmar som sedan fått omdömen som ”det bästa vi publicerat”.

Egentligen är det ganska enkelt: det går åt alldeles för mycket tid åt att planera alldeles för mycket i onödan. Människor skulle få mycket mer gjort med mindre planering. Sista minuten-verk behövs. Att skita i alltför omfattande planering av reportage, föredrag, möten, utskällningar, ursäktanden och så vidare och istället lita på att magen leder en åt rätt håll de få sekunder som är brytpunkter i ett skapande eller en kontakt är guld värt.

Jag är övertygad om att det kan gå riktigt åt helvete, ungefär en gång av tio. De övriga nio lyckas man rätt bra. Om den uppfattningen i teorin inte stämmer så lyckas man bara genom att lura sig själv göra den till ett reellt faktum. Och när det med några snubblingar åt rätt håll blivit så lever man efter principen och all nervositet inför en improvisation försvinner.

Så improvisera mera yao!

Om du känner att det är för mycket grejer på händer, för många som drar i dig, och projekt som ska dras i hamn – tänk sju. Den utmärkta bloggen 43 Folders (hänger sig åt GTD) tipsar om denna metod.
GTD byggger som jag tidigare skrivit på ett omfattande system som följs nitiskt, men om man är överväldigad av allt arbete så är man kanske inte sugen på att sätta sig in i ett nytt system.
Fokusera dig då istället på sju saker:

Get to work early and make a list of exactly seven things that you can do by the end of the day. Each one should take no more than 30 minutes to complete, but try to make it just 10 or 20. Break one big project into seven little ones or just prioritize your clutter. Do the four you least want to do by 11:00, and I promise the remaining three will topple like fat kids.