Seinfeld stod på topp när de valde att sända sista avsnittet 1998. Från sin topp såg de slutet på sin era, och den nya som påbörjats i mitten av 90-talet med Tom Green Show på MTV. Brutal nihilism var humorns framtid.
Seinfeld baserades på vardagliga nonsenshistorier blandat med underliga karaktärer och ständiga vändningar. Tittarna kände igen sig i Jerry Seinfeld, hans besynnerliga vardag som kunde vara lik vår egen, fastän med en liten twist. Programmet påvisade vardagens postironi, där underliga händelser räckte till för att bli humor.
Tom Green började sändas i mitten av 90-talet. Samma bakomliggande tanke låg till grund i Jackass, skillnaden var Tom Greens galenskap och mer pranksbetonade show.
Utanpå må det vara stor skillnad mellan Tom Green och Seinfeld, men humorn i den totala poänglösheten var det som roade tittarna i båda fallen. Hos Tom Green kunde man trots poänglöshet tyda tanken bakom hans schizofrena tankar – en revolt. Föräldrarna fick sig en dos förnedring i programmet.
Jerry Seinfelds succé berodde på geniförklarade ämnesval, samt en underliggande poänglöshet.
Men det var Tom Green som lade grunden och förberede tittarna på den nya respektlösheten, mot jaget och alla andra – och beredde vägen för Jackass, som ännu en gång visade att det gick att visa fingret mot etablissemang på ett nytt sätt.
Anhängarna kände inte bara igen sig i Jackass, utan de ville vara som dem. De största anhängarna var unga killar i samma mentala ålder som de som gjorde programmet. De efterapade gängets galna upptåg.
För de hade förstått att den nya humorn kräver aktion framför verkliga punchline-skämt. De nya nihiliska acting-skämten blev en brutal tidsspegling.
Rebelliska ungdomar som provocerar må vara förlegat, men sättet att skildra respektlösheten och visa på avsaknaden av framtidshopp genom att Steve-O i Jackasss att tvingar i sig en grillad kloakråtta samtidigt som han spyr gång på gång var både osmakligt och meningslös.
Johnny Knoxville i Jackass var respektlös mot sina föräldrar, i samma anda som Tom Green, när han släppte ut en alligator hemma hos sina föräldrar.
Han visade på den fortsatta respektlöshet mot föräldragenerationen. Det som vi ser som en revolt, gör de till en icke-revolt.
Handlingen betyder inget, det är bara humor.
Jackass gjorde tittarna vana vid tanken på att se och inte nödvändigtvis behöva göra pranks för att finna det roligt. 2000-talets humor är en icke-humor, den har fått så många twists att den är urlakad och poänglös. Att handlingarna sedan är icke-handlingar är bara helt i linje med revolten av jaget och alltet.
Humorns framtida utveckling, om den ska spås med hjälp av den nu nedlagda Jackass och nya Dirty Sanchez, spås till ett hopplöst suck. Frågan är inte i vilken form den kommer se ut, utan hur den ungdomsgeneration jag själv tillhör ska klara av att resa sig ur ett sånt bottennapp.
