En sömning morgon förra veckan var Thorsten Flinck på Nyhetsmorgon i TV4, han talade om Paria – sin enmansföreställning som sändes på samma kanal samma kväll. Men han talade även om svaghet och styrka, om hur samhället föraktar den svage.
Jag blev kritiserade när jag skrev i Aftonbladet om att jag varit mobbare på högstadiet. Min mening var att mobbare inte alltid bara är mobbare utan likväl kan vara mobbad. Snabba vändningar kan omkullkasta titeln, från dag till dag.
Flinck ansåg att när nazister föraktar de svaga är det en mekanism som finns hos oss alla. När man mobbas, oavsett om det är i skolan eller arbetslivet – överhuvudtaget när man diskriminerar någon (vilket man alltid gör när man ger den som är bättre än någon annan jobbet, men inte uttalar den förklaringen högt) – tar alltid någon skada. Detta är ett tecken på vårt eget förakt, avskyn mot vår inneboende svaghet, vår feghet.
Problemet är hur man ska vända svagheten till styrka, och insikten om allas avsaknad av perfektion. Men samhället bereder inte en väg möjlig för den svage.
Post-elfte-september-samhället handlar om den starkes rätt över den svage. Men också om den svage som slår tillbaka när tillfället uppkommer. I ett ögonblick av ignoras, då den svage tros ha blivit oskadliggjord, vänder på allt och orsakar större skada än om man såg denne som sin jämlike.
