Igår läste jag Paul Ardens (”worlds best-selling book” – som det heter på omslaget) ”It’s not how good you are, it’s how good you want to be”; när jag idag gick på stan fick jag en funderare över vilken slags företagare man vill vara – och är.
I Ardens lästlästa, med skolengelska mått mätt, och luftiga 120 sidor som säkert fått plats på 30 läser jag mig till att boken handlar om identitet och inställning mer än hur man lyckas i reklambranschen. (Arden är reklamare.) Att boken blivit en succé är för att folk vill få sina aningar bekräftade.
I princip alla rika och mäktiga män är inte märkbart begåvade, utbildade, charmiga eller ser bra ut, de har lyckats nå dit för att de ville bli rika och mäktiga – så börjar boken, och sätter stilen på den där.

Skolaspekten är den roligaste att läsa, och jag önskar att jag hade stött på denhär boken när jag gick i nian på högstadiet, för att kunna smälla den i ansiktet på min lärare; även om jag tvivlar på att de överhuvudtaget hade förstått Ardens resonemang. Han skriver att skolan respresenterar gammal kunskap, och du själv i kombination med din kreativitet skapar ny kunskap – därför handlar det om att bryta konventioner och synen på vad som är rätt, eller hur saker och ting ska gå till.

Och det är väl sättet att lyckas med ett företag, genom att vara en hermelin bland vesslor – då kanske det innebär att man får klä ner sig för att ta sig upp.