Årsarkiv: 2003

Det är svårt att förklara för en oinvigd vad tjusningen med Paris är, vad som så starkt lockar mig dit. Gång på gång. Se detta som ett essai. Ça vaut le coup d’essayer.
 
Paris är inte en stad, det är mer. Vilken gatan jag än går på, vänder jag mig om, likt de gånger man tror sig känna igen den person man just passerat för denne i samma stund göra samma sak, vända huvudet bak och med ett leende möta varandras blickar. Men var gång vänder sig gatan om och säger ”nej, inte denna gång”.
 
Varje symmetriska och osymmetriska gata min blick varandrar uppför, varje gatnummer och gatuskylt som blir översatt med rue-prefix; alla fasader med gotiska utsmyckningar eller simpelt tegel – allt blir måttat och jämfört med mitt vårdade minne av Paris.
Varje park jag passerar, var tidningsläsande äldre herre jag ser, var jollrande barn jag hamnar inom och utom hörhåll för – allt blir jämfört; men inget är som i Paris.
 
Paris är en del av mitt hjärta, och jag vårdar det ömt. Det är frihet, men också lidelse; det är kärlek men också saknad; det är lättja men också avgrundsskri. Det är mitt paradis, men också min del av himlen på jorden. Den är min del av den jordiska himlen. Den är den jordiska himlen.
Paris är mötenas stad, de raka gatornas stad, de utsmyckade fasadernas stad, de blomprydda balkongernas stad med sköna kvinnor som i sin påklädda nakenhet öppnar balkongen till staden och världen; det är staden med mötena över kaffet på kaféernas uteservering vid sidan om författare som författar förutfattade meningar.
Staden där alla människor blott är obekanta vänner i väntan på mötet. Vart man i staden man spatserar är det bara obekanta vänner man träffar.
 
Paris är staden som hyser galningar och idioter. Men är det priset av en världslig metropol får betala, är jag mer än villig att betala – för att ge plats åt filmare, aktörer och aktriser, konstnärer och bohemer, poeter och författare, dårar och jag.
För det är i Paris, som på Café George V:s uteservering med vitlackade bord och stolar över en kopp café au lait; till höger om dig kan träffa en dåre som mig.

2003 har varit ett år av överraskningar. Många bra böcker har fallit i god jord hos mig, men detta är russinen jag plockat ur min kaka för att summerar det snart gångna året.
 
Årets bästa bok: Nostalgia av Mircea Cartarescu.
 
Årets bästa författare: Carl-Johan Vallgren för fenomenala Dokument rörande spelaren Rubashov samt För herr Bachmanns broschyr.
 
Årets viktigaste läsning: The Einstein Factor av Win Wenger tillsammans med The Speed Reading Book av Tony Buzan, för att de vänder din blick inåt och utåt. Två böcker som jag kommer bära med mig in i 2004.
 
Årets magasin: TIME för bästa samtida journalistik, främst för reportaget om koalitionens motståndare i Irak och den fabricerade Palestinehjältinnan Jessica Lynch.
 
Årets bästa musik: José Gonzales’ Veneer som visar för hur mitt intresse för musik 2003 varit – lågmält och ytlig.
 
Årets bästa semester: Paris, Paris, Paris.
 
Årets hi-hi: Historierevistionistiska falangen i Ordfront magasin delar platsen med Expressen för Ranelid-”fejden”.
 
Årets tv: Studio Pop i SVT för att de lyckats förstöra utmärkta samtalsämnen till obestridd nonsensprat.

Seinfeld stod på topp när de valde att sända sista avsnittet 1998. Från sin topp såg de slutet på sin era, och den nya som påbörjats i mitten av 90-talet med Tom Green Show på MTV. Brutal nihilism var humorns framtid.

Seinfeld baserades på vardagliga nonsenshistorier blandat med underliga karaktärer och ständiga vändningar. Tittarna kände igen sig i Jerry Seinfeld, hans besynnerliga vardag som kunde vara lik vår egen, fastän med en liten twist. Programmet påvisade vardagens postironi, där underliga händelser räckte till för att bli humor.

Tom Green började sändas i mitten av 90-talet. Samma bakomliggande tanke låg till grund i Jackass, skillnaden var Tom Greens galenskap och mer pranksbetonade show.

Utanpå må det vara stor skillnad mellan Tom Green och Seinfeld, men humorn i den totala poänglösheten var det som roade tittarna i båda fallen. Hos Tom Green kunde man trots poänglöshet tyda tanken bakom hans schizofrena tankar – en revolt. Föräldrarna fick sig en dos förnedring i programmet.
Jerry Seinfelds succé berodde på geniförklarade ämnesval, samt en underliggande poänglöshet.

Men det var Tom Green som lade grunden och förberede tittarna på den nya respektlösheten, mot jaget och alla andra – och beredde vägen för Jackass, som ännu en gång visade att det gick att visa fingret mot etablissemang på ett nytt sätt.

Anhängarna kände inte bara igen sig i Jackass, utan de ville vara som dem. De största anhängarna var unga killar i samma mentala ålder som de som gjorde programmet. De efterapade gängets galna upptåg.
För de hade förstått att den nya humorn kräver aktion framför verkliga punchline-skämt. De nya nihiliska acting-skämten blev en brutal tidsspegling.

Rebelliska ungdomar som provocerar må vara förlegat, men sättet att skildra respektlösheten och visa på avsaknaden av framtidshopp genom att Steve-O i Jackasss att tvingar i sig en grillad kloakråtta samtidigt som han spyr gång på gång var både osmakligt och meningslös.
Johnny Knoxville i Jackass var respektlös mot sina föräldrar, i samma anda som Tom Green, när han släppte ut en alligator hemma hos sina föräldrar.
Han visade på den fortsatta respektlöshet mot föräldragenerationen. Det som vi ser som en revolt, gör de till en icke-revolt.
Handlingen betyder inget, det är bara humor.

Jackass gjorde tittarna vana vid tanken på att se och inte nödvändigtvis behöva göra pranks för att finna det roligt. 2000-talets humor är en icke-humor, den har fått så många twists att den är urlakad och poänglös. Att handlingarna sedan är icke-handlingar är bara helt i linje med revolten av jaget och alltet.

Humorns framtida utveckling, om den ska spås med hjälp av den nu nedlagda Jackass och nya Dirty Sanchez, spås till ett hopplöst suck. Frågan är inte i vilken form den kommer se ut, utan hur den ungdomsgeneration jag själv tillhör ska klara av att resa sig ur ett sånt bottennapp.

Pling, en hög oktav. Pling, högre oktav. Pling, än högre oktav. Passerar genom en minglande folkmassa klädda till fest i smoking och aftonblåsor. Jazzmusikerna som i ögonvrån spelar modlösa rytmer utan sång. Uppsluppen stämning med champagne, flirt och skratt i retfulla parlekar.

Läkaren och hustrun i rusets sanningsframbringande erkänner sina fantasier för varandra; att hon en gång var beredd att ge upp familj för en främlings skull.
Stungen av svartsjuka är för honom inget längre vad det synes vara. Nästan oberörd, vandrar han ut och in i frestelser och förnedring på nattmörka gator.

Med samma slumpmässiga jazzbaserade oroande rytm rör sig läkaren i natten. Han leder sig in i händelser han inte hör hemma i, när han rör sig mot erotikens gränszon.
Den tidigare avvisad blir hans nyfunna kvinnlig vän, som erbjuder honom sexuella tjänster mot betalning, när de går upp till henne.
Stunden senare på gatan igen. Betalade han henne? Låg han med henne? Var det prostitution om han inte betalade? Var han otrogen mot sin fru om han inte kommer ihåg? Räcker en vilja till att vara otrogen?

Tanken från dagen, fruns erkännade viskningar, drömmar som urskuldras. Bubblande skratt som ljuder i hans huvud, glädjen som frun delar med en okänd man. Var det dröm eller sanndröm, införlivar hon sin fantasi när han är på läkarmottagningen om dagen. Införlivar hon sin fantasi när han är borta i nattens nu?

Pling. Ovetande. Pling. Omslutande mörker. Pling. Oroande osäkerhet omgärdar honom.
Han sätter sig på jazzklubben, möter en gammal vän. Den monotona jazzmusiken klingar i mörka källarlåga lokalen. Fidelio, viskas det över bordet.

Nerstigande i hos dräktuthyrare. Cape, smoking och mask lånar han sig till. Påkommer uthyrarens brådmogna dotter utnyttjandes av två äldre män. Uthyrande förvånad över hans klarbringande, vänder sig mot honom och erbjuder ett lån av även henne.
Kan han lita på sina sinnen, att det han uppfattar verkligen är det han ser? Blir hon utnyttjad? Mot sin vilja?

Fidelio, trofasthet öppnar porten till otroheten. Pling-pling-pling; tonerna ökar med pianospelet av vännen i slottet. Rituella synder, kalla förlustelser och depravering blir struktur mot kaoset i hans huvud. Händer det han ser? Är hans fru där? Är hans nyfunna kvinnliga vän där?
Beskyddad av en välvilja, men körd på porten för han kom blott med trofasthet, fidelio.

Hemma i lugnande morgongry över det befriande kommande ljuset. Han får bekräftelser som kan vara lika mycket spratt som dementier. Ritmedlemmar som avskräckande lurat sig till förlustelse med hustrun; eller insinutioner på att hon är befläckad; eller frun som möjligen avskräcker honom från vidare deltagande i riter efter eget deltagande; eller han själv som vill bekänna genom att förråda sig själv. Hände det? Är dröm bara drömmar, för inte bjuder verkligheten på hela sanningen.

Pling. Frun ligger i sängen, när han försonats med sitt drömska ovetande. Sovande drömmer hon om skrattande män som hon förlustar sig med. Pling. Hon ligger i sängen med slutna ögon men vidöppen blick. Pling.

Innan vi river kalanderblad till år 2004 har det blivit dags att summera 2003. Vilket jag väljer att göra genom att se tillbaka på vad som hänt under året.

Vi gick in i det nya året med ett överhängande hot om sars, när WHO i mars meddelade att det utgör ett globalt hot – vilket turistnäringen fick känna på hårt.

2003 var året då härvorna kom fram – i Systembolaget och Skandia. Den tidigare för mutbrott, och den senare för chefer fått ut pengar i optionsprogram, följt av lägenhetsaffärer som bringades i ljuset.
Och Johan Björkman, ex-ordförande för tredje AP-fonden, misstänktes för stora insideraffärer och skattebrott.
Postens ekonomiska kris ledde till omstruktureringar till förmån för stora besparingar. Även livbolagen drabbades av krisen. SVT var inget undantag, vilket de motiverade nerdragningsplaner med.

Kommunal genomförde en av de största strejkerna i svensk facklig historia när 50 000 medlemmar fick till stånd ett bättre kommunalavtal som i efterhand kritiserades.

USA attackerade Saddamregimen i Irak utan FN- och världsopionens stöd. Det blev ett mer utdraget krig än de väntat sig. Saddam Hussein blev till slut gripen i december utanför Tikrit.

Förslag på ny EU-grundlag lades fram. Sverige röstade ett nej till euron.
Veckan innan blev svenska utrikesministern Anna Lindh nedstucken på NK. Hon avled 11 september.
Tidigare, 12 mars, hade den serbiske premiärministern Zoran Djindjic blivit mördad.

Finländska statsministern Anneli Jääteenmäki använde i sin valkampanj hemlig information vilket ledde till avgång och åtal. Matti Vanhanen valdes till ny statsminister.

Fartygsolyckan i skånska skärgården i juni ledde till ekologiska skador till följd av oljeutsläppet.

Icke-nyheten Ranelid-Skugge-fejden blev en nyhet på tidningarnas kultursidor.
Ingmar Bergmans sa sig lägga ner filmskapandet och SVT-sände sitt sista verk Saraband.

Nobelpriset delades ut i litteratur till JM Coetzee, fysik till Abrikosov, Ginzburg och Leggett, kemi till Lauterbur och Mansfield, ekonomi till Engle och Granger, samt fredpriset som gick till Shirin Ebadi.

Avslutningsvis fick USA sitt första fall av galna ko-sjukan i december.

En sömning morgon förra veckan var Thorsten Flinck på Nyhetsmorgon i TV4, han talade om Paria – sin enmansföreställning som sändes på samma kanal samma kväll. Men han talade även om svaghet och styrka, om hur samhället föraktar den svage.

Jag blev kritiserade när jag skrev i Aftonbladet om att jag varit mobbare på högstadiet. Min mening var att mobbare inte alltid bara är mobbare utan likväl kan vara mobbad. Snabba vändningar kan omkullkasta titeln, från dag till dag.

Flinck ansåg att när nazister föraktar de svaga är det en mekanism som finns hos oss alla. När man mobbas, oavsett om det är i skolan eller arbetslivet – överhuvudtaget när man diskriminerar någon (vilket man alltid gör när man ger den som är bättre än någon annan jobbet, men inte uttalar den förklaringen högt) – tar alltid någon skada. Detta är ett tecken på vårt eget förakt, avskyn mot vår inneboende svaghet, vår feghet.

Problemet är hur man ska vända svagheten till styrka, och insikten om allas avsaknad av perfektion. Men samhället bereder inte en väg möjlig för den svage.
Post-elfte-september-samhället handlar om den starkes rätt över den svage. Men också om den svage som slår tillbaka när tillfället uppkommer. I ett ögonblick av ignoras, då den svage tros ha blivit oskadliggjord, vänder på allt och orsakar större skada än om man såg denne som sin jämlike.

Igår läste jag Paul Ardens (”worlds best-selling book” – som det heter på omslaget) ”It’s not how good you are, it’s how good you want to be”; när jag idag gick på stan fick jag en funderare över vilken slags företagare man vill vara – och är.
I Ardens lästlästa, med skolengelska mått mätt, och luftiga 120 sidor som säkert fått plats på 30 läser jag mig till att boken handlar om identitet och inställning mer än hur man lyckas i reklambranschen. (Arden är reklamare.) Att boken blivit en succé är för att folk vill få sina aningar bekräftade.
I princip alla rika och mäktiga män är inte märkbart begåvade, utbildade, charmiga eller ser bra ut, de har lyckats nå dit för att de ville bli rika och mäktiga – så börjar boken, och sätter stilen på den där.

Skolaspekten är den roligaste att läsa, och jag önskar att jag hade stött på denhär boken när jag gick i nian på högstadiet, för att kunna smälla den i ansiktet på min lärare; även om jag tvivlar på att de överhuvudtaget hade förstått Ardens resonemang. Han skriver att skolan respresenterar gammal kunskap, och du själv i kombination med din kreativitet skapar ny kunskap – därför handlar det om att bryta konventioner och synen på vad som är rätt, eller hur saker och ting ska gå till.

Och det är väl sättet att lyckas med ett företag, genom att vara en hermelin bland vesslor – då kanske det innebär att man får klä ner sig för att ta sig upp.