dn-lundin-2015Bröderna Lundin vill gjuta olja på vågorna

I flera decennier har olje- och gruvfamiljen Lundin hört till Sveriges mest kontroversiella entreprenörer. Sedan 2010 pågår en förundersökning där Lundin Oil utreds för misstanke om folkrättsbrott i Sudan. I den första stora intervjun på flera år ger bröderna Ian och Lukas Lundin sin bild av de kritiserade oljeaffärerna i Afrika.

(Publicerat i Dagens Nyheter 16 maj 2015)

Klockan är kvart i nio, tisdag morgon, när kaptenen styr mot Ian Lundins hus. Motorbåten med ett dussin sittplatser lägger till vid bryggan framför huset.

Lukas Lundin sitter redan i aktern. Han blev nyss upphämtad vid sitt hem, tre hus bort.

Innan Ian Lundin hoppar ombord överräcker han sin racercykel, den äldre brodern tar emot och lutar cykeln mot sin.

För två år sedan flyttade Lukas Lundin till Genève i Schweiz efter nästan 25 år i Vancouver. Pappa Adolf Lundin hade skickat honom till Kanada för att hålla ställningarna på en viktig marknad i den globala gruvindustrin.

Nu när bröderna bor i samma stad, alldeles intill varandra, har det blivit en morgonrutin att åka båt till jobbet. Dels slipper de trafikköerna, dels får de en lugn pratstund. Det blir sällan affärssamtal. Det är alltför tidigt för det.

Motorns brummande blandas med ljudet som uppstår när skrovet klyver vattenytan. Solen värmer, 20 grader. Bröderna bär solglasögon i olika färger men av samma modell – hopfällbara – i det skarpa solljuset. Båda är klädda i skjorta, kavaj och ljusa byxor. Ian har bruna loafers, Lukas svarta boots.

De diskuterar vilken runda de ska cykla i kväll. De brukar ge sig ut på en långtur varje vecka, antingen på tisdagskvällar eller lördagar. Ett par, tre timmar, runt 5–8 mil, i de närliggande bergen.

När de närmar sig centrala Genève ropar Lukas Lundin till kaptenen. Drar ett skämt om att kaptenen får se upp så att han inte kör på grund.

Ian Lundin lutar sig fram, kastar en blick på stenarna en bit bort.

– C’est bonne! C’est bonne, ropar han och manar framåt.

För två dagar sedan, i söndags, återvände Lukas från en rundresa i bland annat Mellanöstern. Det handlade om nya projekt, lite semester och så regeringsmöten.

– Mötena är viktiga för att se om de vill ha dig som investerare. Om de vill att vi ska vara där måste de ändra på en del lagar. Om de inte är intresserade är det ingen idé för oss att vara där. Så klart säger alla att de är intresserade, men sedan måste man se om något händer, säger Lukas Lundin.

Första stopp var en weekend i Marrakech i Marocko, sedan möten i Kairo och Dubai, vidare till Amman i Jordanien. Resan avslutades med en rundtur i den antika staden Petra.

– Stackars Jordanien. Det var helt tomt i Petra. Vanligtvis har de 6 000 turister om dagen, nu var det 600, säger Lukas Lundin.

Bröderna pratar om Islamiska staten, IS. Ian Lundin frågar om terrorgruppen fortfarande har kontroll över Mosul i Irak.

– De fick tillbaka Mosul, Tikrit slåss man om nu. Jag kan inte förstå hur IS har kunnat hålla sig så länge. De är helt galna, säger den äldre brodern, och funderar kring att terrororganisationen inte torde tjäna särskilt bra på oljan de säljer.

– Hur mycket kan de få, 10 dollar fatet?

Hem till Genève kom Lukas Lundin med privatjetflyg från Akaba, hamnstad i Jordanien bara någon kilometer från både Israel och Saudiarabien.

– Av säkerhetsskäl var piloten tvungen att göra en snabb och hög stigning till 6 000 fot. Det var som att få en raket i rumpan.

Strax efter nio lägger de till vid kajen, bara några hundra meter från kontoret. Bröderna Lundin går av och lastar ur båten, hälsar på en man vid kajen som pysslar med sin båt.

De rullar racercyklarna den korta sträckan till kontoret. Ingen tycks ta större notis om de två männen i medelåldern som bär träningsväskor med ombyten och portfölj i samma hand. Två män som av allt att döma är huvudmisstänkta för folkrättsbrott i den förundersökning som en svensk åklagare i Stockholm driver sedan fem år tillbaka.

Cyklarna får inte plats i hissen utan får bäras upp för trapporna, fyra våningar upp.

Lukas Lundins röst ekar i hela trappan: Ingen får ta hissen.

Ekon av skratt.

– Bara ingen tror att det enda vi gör är att cykla, säger Lukas Lundin.

Nya skratt. Det ska komma mer av den varan.

Deras pappa, Adolf Lundin, lade grunden till den bolagsgrupp bröderna styr över i dag.

Adolf Lundin hade arbetat för Shell i Sydamerika innan familjen på 1970-talet flyttade till Genève. Här startade han flera bolag som letade olja, gas och malm över hela världen. Framgångarna var blandade, det borrades många torra hål.

Få finansiella aktörer var till en början villiga att låna pengar till Lundins olje­äventyr, i stället vände han sig till svenska privatpersoner som köpte aktier i hans bolag.

– De var jätteviktiga en gång i tiden. Pappa åkte runt i Sverige och träffade småspararna – det var därför han blev så känd, säger Lukas Lundin.

Adolf Lundin var kontroversiell. Han beskrevs ofta som en charmig äventyrare som gjorde affärer var helst i världen det fanns tillgångar. Adolf Lundin blev diktatorernas vän. I Kongo-Kinshasa charmade han diktatorn Mobutu och fick gruvlicens. I Qatar ingick han en vadslagning med shejken om att det skulle regna – förlorade miljonvadet men fick licensen till något som visade sig vara ett av världens största gasfält. Mottot var no guts, no glory. Han gav sig in på marknader som stora oljebolag skydde och han fick omfattande kritik för affärer i Sydafrika, Kongo-Kinshasa och Sudan.

– Farsan sa: Jag går dit där de stora tillgångarna är, säger Ian Lundin. Det var stora tillgångar i Kongo, därför gick han dit. Stora oljefält hittades i Sudan, därför gick han dit. Han letade efter tillgångar, och tillgångarna var på de här ställena, det var så han förklarade det.

Trots en del lyckade affärer dröjde de stora finansiella framgångarna ända fram till 1990-talet.

1995 såldes företaget Musto, en koppar- och guldfyndighet i Argentina, för cirka 2,8 miljarder kronor, och 1999 såldes Argentina Gold för 1,7 miljard kronor, varav en halv miljard gick till familjen. Intäkter som finansierade nya investeringar.

När Adolf Lundin dog 2006 överlämnade han en samling bolag värda över 80 miljarder kronor. I dag har familjen kontroll över en bolagsgrupp värd cirka 100 miljarder kronor.

De största bolagen är Lundin Petroleum (börsvärde 43 miljarder kronor) och Lundin Mining (börsvärde 21 miljarder kronor).

På senare år har uppmärksamheten riktats mot Africa Oil, som fram till i fjol borrade efter olja i Ogaden-regionen i Etiopien. Lundin vek sig inte för kritiken, utan lämnade området för att borrningarna visade att oljereserverna inte var tillräckligt stora. Africa Oil borrar nu i andra delar av Etiopien och Kenya. Riskerna är inte särskilt stora, enligt Lukas Lundin.

– De har ju al-Shabaab, som sköt ned studenterna, och de hade de där problemen i shoppingcentret. Det verkar hända Kenya vartannat år. Men jag tror inte att det finns några politiska risker, landet är ovanligt politiskt stabilt för att vara Östafrika, säger han.

Mest kritiserad har Lundinfamiljen blivit för oljeverksamheten i Sudan 1997–2003, där familjens bolag Lundin Oil verkade.

I styrelsen vid den tiden satt förre statsministern Carl Bildt (M). Bolaget såldes 2001 till oljebolaget Talisman Energy och Sudan-koncessionerna till malaysiska Petronas 2003.

Ogaden-kritiken blåste över. Men verksamheten i Sudan har resulterat i att en förundersökning inletts hos Internationella åklagarkammaren i Stockholm. Den pågår sedan 2010, fem personer arbetar med ärendet i dag. Huvudmisstänkta är företrädare för bolaget.

Ian och Lukas Lundin kan bli de förs­ta svenska företagsledarna som åtalas misstänkta för folkrättsbrott.

Bröderna rullar in cyklarna på kontoret, dörren pryds av en blank skylt: ”The Lundin Group”.

– Bonjour, hälsar receptionisten och bröderna hälsar tillbaka.

De lämnar cyklarna vid receptionen och går till sina respektive rum.

Kontoret har platsbyggda träpaneler. Inredningen är en mix av tradition och sent 1990-tal, då det senast byggdes om.

Lukas Lundin har övertagit Adolfs gamla kontor, som stått tomt sedan 2006. Det var vigt åt den förstfödde. 2013 flyttade Lukas Lundin in. Han har inte rört någonting. Det är en helgedom, säger han.

Ur sin tunna dokumentportfölj tar han fram sin Ipad och läser sina mejl. Han kämpar med att få en bilaga att synas ordentligt. I går kväll kom en nyhet från bolagsgruppens diamantproducent.

– Kolla! Lucara har hittat en diamant på 350 karat! Någon analytiker på Swedbank trodde den kan säljas för 10 miljoner dollar. Bra killar där på Swedbank, vi kanske skulle ge dem fler affärer.

Lukas Lundin vänder sig till sin svenske medarbetare Robert Eriksson.

– Eller så köper jag den själv. Vad tror du om att bära svart t-shirt och sätta den i en guldkedja runt halsen? Byta stil lite grann. Yo yo!

Deras skratt bullrar.

Ian Lundin är på sitt kontor. Lastar ur sin portfölj, slänger sitt svenska pass på skrivbordet.

– Jag var och förnyade det på konsulatet, säger han i förbifarten.

Sveriges honorärkonsul i Genève är Torbjörn Törnqvist, en medieskygg mångmiljardär och storägare till oljehandelsfirman Gunvor Group. Kontoret ligger i närheten. USA och EU har riktat sanktioner mot Törnqvists ryska affärspartner, som han numera kapat banden med. Lundinfamiljen har gjort affärer med Törnqvist, som familjen känner sedan tidigare.

– Jo, Torbjörn var snäll och gav mig ett nytt pass, säger Ian Lundin med ett leende.

Han kastar en sista blick på skrivbordet innan han beger sig ner för trapporna igen. Utanför finns kaptenen som nu agerar chaufför. De hoppar in i Mercedes-suven. I bilen ringer Ian Lundin hotellchefen, meddelar sin ankomst. Fipplar sedan med sin Nokiamobil, skriver sms.

– Med en Iphone får man alla mejl, det vill jag inte ha, säger han.

En bilfärd 20 minuter bort, inte långt från den egna bostaden, ligger hotellet som Ian Lundin låtit bygga och som han besöker några gånger i veckan.

Solen lyser ännu skarpare nu. Mercedesen parkerar framför hotellet. Härifrån har man utsikt över en sjö, stora grönområden, en niohålsbana runt hotellet och hästar vid intilliggande lador. Runt om reser sig berg, i horisonten kan man skönja Mont Blanc.

Ett par chefer står framför hotellet i den lätta brisen – välkomstkommittén. Ian Lundin köpte fastigheterna för drygt tio år sedan. Omvandlade det till hotell som invigdes 2007. Jiva Hill är ett lyx­ hotell med ett 30-tal rum. Pris: cirka 2 700 kronor per natt.

En del menar att Ian Lundin har dragit sig tillbaka och sysselsatt sig med mindre publika bolag, som hotellet, för att slippa strålkastarljuset efter den hårda kritiken som följde i spåren efter Ogaden-borrningarna och förundersökningen om folkrättsbrott. De senaste åren har han inte gett någon större intervju.

– Jag tycker att det är viktigt att lämna plats för dem som sköter bolaget i dag, säger han, som är styrelseordförande i Lundin Petroleum.

Han medger att han sökt sig bort från offentligheten.

– Tja, man går igenom olika faser. Och förr var jag vd. Men det är möjligt att jag är lite mindre publik nu än vad jag var förut.

Han går runt på hotellet, hälsar på en vältränad man i 50-årsåldern som precis simmat längder i poolen och som visar sig vara ägaren till sjön intill.

Ian Lundin stannar till, slår sig ned.

Det är dags att tala om Sudan.

Åren 1997 till 2003 var Lundin Oil verksamt i södra Sudan, nuvarande Sydsudan. Ett inbördeskrig blossade upp. Sedan 2010 leder Magnus Elving en förundersökning riktad mot företrädare för Lundin Oil.

– Vi utreder om de påstådda brotten från sudanesisk militär och milis har ägt rum, säger kammaråklagare Magnus Elving före min avresa till Genève.

– Syftet med utredningen är att i första hand bevisa att de påstådda brotten har ägt rum och i andra hand undersöka om det kan finnas en svensk koppling till detta.

Magnus Elving påpekar att han inte pekat ut någon, något namn eller ens ett bolagsnamn.

– Visserligen har jag inte heller dementerat uppgifterna som förekommit i medierna.

Redan i maj 2000 slog människorättsorganisationen Amnesty larm om att inbördeskriget i Sudan förvärrades av den oljeverksamhet som Lundin Oil bedrev.

Varför dröjde det tio år till förundersökningen inleddes?

– Den frågan har jag också ställt mig, säger Magnus Elving. Det kom in en anmälan till oss år 2010. Det var bland annat den som föranledde förundersökningen. Sedan fanns det en praktisk synpunkt, före år 2008 fanns inte någon som utredde den här typen av brott. Numera har vi krigsbrottsdomstolen och sedan 2008 finns också krigsbrottskommissionen.

Ian Lundin konstaterar att händelserna i Sudan inte har lämnat honom oberörd.

– Jag har varit väldigt påverkad personligen, eftersom jag var vd för International Petroleum Corporation, som bolaget hette innan man bytte namn till Lundin Oil.

Han säger att kritiken redan i ett tidigt skede skilde sig från hur han själv och bolaget uppfattade läget; de försökte vara transparenta och bjöd in journalister till Sudan för att de skulle få en bättre bild av situationen.

En av dessa var journalisten Bengt G Nilsson. År 2000 hade SVT sänt hans dokumentär om oljan i Sudan där Lundin Oil var ett av de bolag som skildrades.

Året därpå ringde Ian Lundin upp honom med ett erbjudande om en ”fact-finding tour” i södra Sudan. Bengt G Nilsson krävde att fritt kunna filma vad han ville. Så blev det.

– Vi skulle åka bil från Rubkona, där Lundin hade sitt högkvarter, till deras oljerigg. En resa på 7–8 mil i sydostlig riktning, på den här famösa oljevägen Lundin hade byggt, berättar Nilsson.

När de gjorde en paus för att röka och sträcka på benen, filmade Bengt G Nilsson lite miljöbilder på landskapet. Plötsligt närmade sig ett gäng barnsoldater beväpnade med kalasjnikovar.

– Jag fångade det här ögonblicket med barnsoldaterna. Ian var först lite motvillig att filmas, men det blev ganska bra, säger Nilsson.

Det tio minuter långa inslaget sändes i SVT år 2001 och är i dag ett vederhäftigt bevis på hur nära Lundin var konflikten. En del har hävdat att Lundin fick beskydd av grupper som använde sig av barnsoldater, något företaget ihärdig har förnekat.

Flera år senare har Nilsson funderat på hur Ian Lundin senare har tänkt kring situationen de var med om. De har inte träffats sedan dess.

Påverkades du av mötet med barnsoldaterna?

– Helt och hållet, säger Ian Lundin och blir tyst.

Hur?

– What is the solution? Jag är ju ingenjör. Man ser att det här är ett problem, det här måste lösas. Lösningen är fred och att se till att ekonomin utvecklas. Att de där barnen har en skola att gå till, i stället för att slåss.

Lundin Oil hade tilldelats koncessionen av regeringen i Khartoum, i ett område som rebellgrupper som SPLA gjorde anspråk på. Rapporter har senare slagit fast att vägen Lundin hade byggt användes av regimens militär för truppförflyttningar som ledde till att ett enormt antal människor tvingades fly, skadades, våldtogs och dödades.

Enligt ECOS-rapporten från 2010 ledde er inblandning till att 160 000 män­niskor tvångsförflyttades, över 20 000 dödades.

– Det är helt fel. Att vi hade något med det att göra är helt fel.

Ian Lundin menar att allvädersvägen byggdes för att kunna användas även under regnsäsong och när den drogs fram var man mån om att den inte skulle störa folk i området.

– Det är klart att när vägen var på plats blev den en vital länk som alla använde. Alla använde den vägen. När kriget blev värre var det många som använde vägen för att fly. Till Rubkona och Bentiu, där det fanns hjälporganisationer. Många flyttar ändå på sig när det är regnsäsong. Då flyttar de alla sina kossor och allting till torra områden. När det är torrt går de tillbaka till det rika gräset.

– Så det är mycket coming and going. Det är klart att med kriget och alla hjälporganisationer i Bentiu så var det än mer så.

Bengt G Nilsson, som förhörts vid två tillfällen av Magnus Elving och hans utredare på Internationella åklagarkammaren, har vittnat om att han såg en stridshelikopter tillhörande regimen parkerad vid Lundin Oils basläger. Rebellgruppen SPLA stred i området mot regimens militär, som gav Lundin Oil beskydd.

Hur förklarar du att stridshelikoptrar var parkerade vid ert basläger i Rubkona?

– När jag var där så fanns en helikopter där, säger Ian Lundin. Jag såg aldrig någon helikopter som var ute på mission.

– Kriget, när det verkligen började komma i gång, med SPLA… Det var rätt komplicerat, lite som Mellersta östern är i dag.

Ian Lundin blir tyst. Sedan säger han:

– När vi började jobba där så var SPLA långt bort från vårt område. De började närma sig vårt område två tre år efter att vi redan hade varit där. Då blev det mycket military activity runt omkring med flyktingar.

Ian Lundin menar att rebellgruppen SPLA närmade sig för att fredsavtalet kollapsade.

– En kille som hette doktor Reek Machar var chefen för folkgruppen nuerna, han gick över från andra sidan till SPLA. Sedan bestämde han att oljeinstallationer skulle vara military targets.

Er närvaro påverkade konflikten precis som du sa: SPLA avancerade mot er bas för att de betraktade er som militära mål.

– I början, när vi började jobba där, hade vi några incidenter: en helikopter blev beskjuten. Det var mycket tribal battles runt omkring. Men de sade att vi inte var något mål: you’re not a target, this is a tribal affair.

– Men när Reek Machar gick över till SPLA – år 2000-2001 – då blev vi military target. Då suspenderade vi verksamheten, sade att vi inte kan jobba här förrän ett fredsavtal nåtts. Upphörde 2001 och gjorde ingenting mer förrän 2005 då comprehensive peace agreement var påskriven.

Journalisten Bengt G Nilsson, som under flera decennier följt utveckling i Östafrika, har i sin bok ”Oljans pris” från 2014, reagerat på att Lundin inte anlitat bättre rådgivare och experter som kan regionen.

Ian Lundin menar att dagens konflikter i Sydsudan hänger ihop med de tidigare.

– Vad man ser i dag i södra Sudan är vad vi såg då: det är mycket tribal. Till slut börjar man slåss med varandra.

– Jag kan säga att det är ingen som säger att ”jag är specialist”. Det är som i dag i Mellersta östern, det är ingen som kan säga att de verkligen förstår vad som händer. Det är samma som när vi var där.

Varför har ni inte anlitat rådgivare som kan bedöma konflikterna bättre?

– Är det någon som kan det? säger Ian Lundin och skrattar.

– Tror du att amerikanska regeringen har bra förståelse för konflikter? Titta på vad som hände när de tog bort Saddam och när de tog bort Khaddafi. Ingen hade uppfattat vad som skulle hända efteråt. Det är klart att konflikter är komplicerade, det är därför de är konflikter.

Ian Lundin står fast vid linjen som de har haft i många år: de var inte en bricka i spelet och Lundin Oil spädde inte på konflikten.

– Jag skulle kunna säga att det var tvärtom, säger Ian Lundin. Det har ju varit inbördeskrig där i 50 år – ja, sedan självständigheten. När oljan blev en del av bilden var de tvungna att sätta sig ner och nå ett fredsavtal. Sedan 2005 skrevs ett comprehensive peace agreement och 2010 blev Sydsudan självständigt.

De flesta experter skulle säga att striderna handlade om vem som skulle ha makten över oljerika områden.

– Inbördeskriget började innan någon hade borrat.

Men intensiteten ökade med er närvaro.

– Det kan man säga och sedan blev det fredsavtal.

– Du kan också ställa frågan: Hade det varit fredsavtal om det inte hade varit någon olja? De skulle säkert ha slagits ännu i dag. Nu slåss de i södra Sudan i stället.

Du sade nyss att SPLA kom närmare er – så ni hade en roll i att kriget blev mer intensivt.

– Jag tycker inte det. Vad jag märkte när vi var där – det var tribal warfare. SPLA hade en riktig propagandamaskin och de använde sig av oljan.

Ian Lundin menar att SPLA bedrev propaganda gentemot biståndsorganisationer och så kallade non-governmental organisations (NGO:s) för att gynna sina politiska ambitioner.

– De matade alla NGO:s med folkmord, med folkfördrivning och clearing the oil fields. Allt det där kom från SPLA, de använde det som propaganda. För mig, när man tittar på lokalbefolkningen, var vi det bästa som kunde ha hänt dem. Vi byggde vägar, vi byggde skolor. Vi anställde …

Ni var ju en bricka i spelet – det var inte det bästa som kunde ha hänt lokalbefolkningen. Klaner ställdes mot varandra när de förstod att här fanns det något som utlänningarna ville ha.

– Men konflikten i dag är ju med samma aktörer som då.

Ja, men då handlade det om oljan.

– Oljan blev en del av hela bilden. Oljan hade påverkat hela den politiska bilden, det var som jag sade att SPLA som bedrev propaganda. Sedan blev den en orsak till att försöka finna fred.

Nu avbryter presschefen Robert Eriksson och påpekar att det pågår en förundersökning, att mer detaljerat än så här bör samtalet inte bli.

Hur har förundersökningen påverkat dig?

– Vi har tittat i detalj vad som hände när vi var där. Vi har gått igenom allting. Det där om folkfördrivningen för vägens skull eller folkmord – det hände inte, säger Ian Lundin.

Vad tycker du om att förundersökningen pågått i fem år?

– Det är en väldigt allvarlig sak. På sätt och vis är det bra att vi till slut får en chans att säga vad som verkligen hände. Jag väntar bara på att jag ska kunna få tala med dem om det.

Är du stressad över att du eventuellt är misstänkt?

– Stressad och stressad, det klart att man tar det allvarligt men jag känner inte att jag på något sätt gjort något fel.

Vad kommer att hända om ett åtal väcks mot dig?

– Det får vi se, om det händer, när det händer.

Kommer du att lämna Lundin Petroleum?

Ian Lundin skrattar till och säger sedan:

– Jag kan inte svara på det.

Presschefen Robert Eriksson intill sufflerar:

– Det bästa svaret är att du är helt övertygad själv …

– Ja, jag är helt övertygad, säger Ian Lundin, som inte avslutar meningen.

Att det finns starka bevis i förundersökningsmaterialet styrks av att man i höstas utsåg ett målsägarbiträde. Det innebär att offer har identifierats, offer som nu företräds av advokat Göran Hjalmarsson. Enligt Magnus Elving företräder han fler än bara en person.

Enligt en uppgiftslämnare har dessutom en före detta Lundin-direktör på en nyckelposition förhörts av Magnus Elving. De huvudmisstänkta har inte hörts, det väntas ske i utredningens slutskede.

Åklagaren vill inte kommentera detta, men uppger att ett stort antal personer – uppemot hundra – har förhörts.

Magnus Elving, som också ska fatta beslutet om att väcka åtal, uppger att ett sådant beslut troligtvis kommer 2016.

– Som jag sade, jag tittar framåt till den dagen då jag kan sätta mig framför honom, säger Ian Lundin.

I väntan på detta har Lundinfamiljen anlitat pr-firman Kreab för att bättra på sin image. Det har inneburit att man bland annat har ordnat möten och middagar på auktionsfirman Bukowskis med företagsledare, näringslivsföreträdare, politiker och andra inbjudna. Syftet är att förändra den negativa bilden av Lundinfamiljen.

– Vi känner oss lite missuppfattade, lite missförstådda. Det är klart att man vill bli uppfattad på rätt sätt. Det tror jag alla bolag vill, säger han.

Även om det handlar om en minimal andel av bolagsgruppens totala verksamhet är det ändå ett faktum att Lundingruppen fortfarande har bolag aktiva i konfliktområden, i Puntland i Somalia och i Etiopien.

Varför behöver ni bedriva verksamhet i konfliktzoner?

– Det går tillbaka till filosofin: det finns jobbiga länder i världen, med mycket lidande. Vilket är bästa sättet att hjälpa länderna, är det att isolera dem, stänga igen och dra sig bort och låta dem döda sig själva och låta ekonomin kollapsa? Eller att gå in, engagera sig och försöka göra något positivt?

Även om det innebär att man måste samarbeta med en diktator?

– Just det. Det betyder att man måste vara beredd att jobba med olika regeringar.

Lundin Petroleum kommer snart att vara den näst största oljeproducenten i Norge. Varför kan ni inte nöja er med Norge?

Ian Lundin skrattar åt frågan.

– Det hade varit det enklaste. Men det är inte vår stil. Vår stil är att vara internationella och att inte ha någon isolering, utan kunna ge möjlighet till våra aktieägare att vara involverade i olika delar av världen. Det är klart, aktieägarna får själva bestämma om de vill vara med eller inte.

Ett snabbt ögonkast på klockan. Ian Lundin har en lunch bokad inne i stan vid 13. Reser sig, går mot bilen.

På uteserveringen tillhörande krogen Perron sitter redan Lukas Lundin med Ashley Heppenstall, som är vd för Lundin Petroleum och har jobbat nära familjen sedan 1990-talet. De sitter med var sin öl i skuggan av ett träd. Små blad singlar ned på kavajerna.

Ian Lundin sätter sig, ser broderns halvfulla ölglas och beställer snabbt en egen.

– Hm, vad jag gjorde i förmiddags, funderar Lukas Lundin. Det var någon som mejlade och ville sälja en cementfabrik i Indien.

Sedan ett andetag före punchline:

– Inte säker på om jag ville köpa.

Gänget skrattar. Ashley Heppenstall är en britt i 50-årsåldern. Knappt några rynkor i pannan, små nätta händer och bred i övrigt. Han leder bolaget värt över 40 miljarder kronor – kronan i Lundin-imperiet. Lukas Lundin har sagt att värdet på bolaget inom två tre år ska bli två tre gånger större tack vare de stora oljefynden i Norge. Pressen på vd:n märks knappt. Kanske för att de kontroversiella verksamheterna i Afrika lades i ett annat Lundinbolag, Africa Oil. Nu är det Norge som gäller för Lundin Petroleum.

Ashley Heppenstall försöker räkna ut hur många luncher de har ätit här på Adolf Lundins stamkrog, där ett antal stora affärer lär har gjorts.

– Få se, är det 60 gånger om året? Det är i alla fall mer än en gång i veckan, säger Heppenstall.

Han tar en klunk öl. Lukas instämmer i beräkningen.

– Okej, säger Heppenstall. Lågt räknat 50. 50 i 20 år … Vad blir det? Eh, just det 1 000. Oj, 1 000 luncher här. Det hade varit billigare att köpa stället.

Skratt igen.

Ashley Heppstall berättar att han vid något tillfälle frågade styrelseledamoten Carl Bildt varför han tackat ja till att ta plats i Lundin Oil.

– Han sa att Lundin var det största oljebolaget i Sverige, och att nästan alla geopolitiska frågor berörs av råvaror. Han verkade tycka att det var intellektuellt intressant att sitta i styrelsen, säger Heppenstall.

Någon timme tidigare hade Ian Lundin skrattat åt frågan om Carl Bildt tillfrågats på nytt:

– Att komma tillbaka till styrelsen? Nä, det har vi inte frågat. Att han var med i styrelsen då var på sätt och vis viktigt för oss. Han gjorde mycket bra saker och behövdes på den tiden.

Nu tar en servitris upp Lukas Lundins beställning på en flaska vitt vin. Trion beställer in mixsallad till förrätt. Bröderna väljer abborre med ris till huvudrätt. Heppenstall råbiff.

Lukas Lundin frågar sin bror om han är klar med sin del av intervjun med DN.

– Ja. Thank God it’s over, svarar han med ett leende och tömmer ölglaset.

Sedan vänder han sig om, pekar i riktning nedför gatan intill.

– Minns ni det stället därborta? När det var riktigt tufft gick pappa dit för där fick man fondue och vin för tre franc.

Heppenstall:

– Jag minns en gång när vi var på en investerarresa i Libyen med Adolf, det var en middag, så ställde han sig upp och sade: ”Jag måste göra ett uttalande, detta är en märkvärdig kväll, för första gången på 24 år äter jag middag utan vin.”

Trion skrattar gott åt minnet av Adolf Lundin. Det följs av fler historier, fler minnen och mer vin. Direktörerna har en fin dag i skuggan av ett träd.

När servitrisen kommer med notan, signeras den av Ian Lundin. Espresson är tömd och alla går den korta sträckan till kontoret. Där har först Lukas Lundin ett enskilt möte med Heppenstall, sedan har Ian Lundin detsamma.

Lukas Lundin sitter i kontorsstolen i sitt arbetsrum. Till skillnad från brodern, som har en pc, saknas dator på skrivbordet.

Han har lite papper framför sig och en telefon som går i ett. Lukas Lundin är den rastlöse, extroverte brodern. Enligt personer nära familjen är han den av bröderna som är mest lik sin far. Äventyrlig och driven av att göra affärer. Sammanslagningar, investeringar eller försäljningar spelar ingen roll – så länge det är transaktioner.

– Jag gillar att bygga saker, att ha saker gående; att göra nya affärer, hitta oljefält och bygga gruvor. Det är ganska roligt, säger Lukas Lundin.

Flytten från Vancouver markerade ett skifte för familjesfären; att affärerna är mer koncentrerade mot denna del av världen. För Lukas Lundin innebar det att gå från 450 flygtimmar till 300 om året. Med den egna privatjeten. Varje flygtimme lär kosta 100 000 kronor. Planet bekostar miljardären själv.

Nyligen blev det känt att hans nya 83 meter långa båt – världens största hybridbåt och världens 75:e största båt – invigdes med 1 000 festdeltagare. Lika många hade varit involverade i bygget. Inom den närmaste kretsen uttryckte Lukas Lundin oro för hur det hela uppfattades i Sverige, men lugnades av att även den betalats av egna pengar och inte något Lundinbolag.

Den tidigare bostaden i Vancouver täckte ett våningsplan i en skyskrapa. Den har han sålt – ”man måste avsluta det för att inte åka tillbaka hela tiden”. Där hade han en guldtacka i vardagsrummet, den första som bröts vid ett guldprojekt. Den har han tagit med sig till den nya bostaden, ett stort hus intill Genèvesjön.

Barnen är utflugna och han är frånskild sedan många år tillbaka. Han berättar att han lever ensam.

Du har ingen flickvän?

– Jo, lite flickvänner. Kanske lite för många, säger han med ett skratt och slår fast att han redan varit gift en gång.

– Det kanske räcker.

Lukas Lundin besöker Stockholm för möten varje månad. Men en flytt till Sverige tror han inte är aktuell, inte ens i framtiden.

Är det för att du inte skulle passa in i Sverige med din livsstil: privatjet, yacht och flera flickvänner?

– Ja, det skulle nog kanske sticka ut lite, haha.

Är det en trygghet att ha en stor förmögenhet?

– Klart att det ger trygghet, men sedan: hur mycket behöver man?

– Det beror på hur mycket man ska ha, svarar han själv med ett skratt. Du behöver inte så mycket. Ingvar Kamprad säger säkert en miljon eller femhundra tusen. Det beror på karaktären.

Om man ska ha privatjet eller inte?

– Ja, precis.

Det sticker i ögonen på många att ni har tjänat så mycket pengar genom åren.

– Det har gått bra, men det har varit ganska jobbigt de sista två tre åren. Alla andra marknader har gått upp och råvarumarknaden har stått stilla. Men det går i cykler.

Förra veckans rundresa i Mellan-östern har övertygat honom om nya affärer, trots att Lundinsfären har haft en händelserik höst bakom sig. Under två månader gjordes flera stora affärer: köp av nya koppar- och guldtillgångar. Dessutom en omfinansiering av befintliga bolag. Familjen satsade runt två miljarder kronor.

– När man är entreprenör gör man alltid investeringar. Den som sitter på cash är inte entreprenör, säger han.

Det kommande året tror han på investeringar i Egypten, ett par olika projekt har han redan synat.

– Det är rätt intressanta tider att titta där, för folk är lite oroliga över oljepriset och alla är lite oroliga över Egypten, som jag tycker verkar fungera ganska bra.

Det finns uppgifter om att IS finns i Egypten.

– IS är inte i Egypten. De är väl i Libyen och Irak mest?

Oavsett hur man ser på det så finns jihadister i Egypten.

– Ja, det finns lite problem i norra Sinai, säger Lukas Lundin.

– Jag tror inte att IS är så farligt. Man kan göra bra avtal med staten. Och det har varit ett stabilt land länge.

Varken han eller brodern verkar bry sig om den ihärdiga och långvariga kritiken. Det sinkar inte nya affärer.

Lukas Lundin påpekar att oljeindustrin generellt får mycket kritik och slår fast att kritiken mot affärerna i Sudan främst kommer från frivilligorganisationer. Han låter ana något av en konspiration.

– Det är ganska intressant för Sverige har en sådan här lag som heter ”man skulle ha vetat”. Det finns två miljoner vita människor inom NGO-businessen som lever på att springa omkring, en del gör bra och en del gör ganska mycket ont. Sverige är ett ganska bra ställe att testa om något bolag kan säga att man skulle ha vetat.

– Många rapporter skrevs om det och någon svensk åklagare tog upp det, därför får vi så mycket kritik. Om de kunde få det till att vi borde ha vetat, då öppnas det upp en jättedörr för alla de här gubbarna.

Lukas Lundin har själv sett hur in-effektiva biståndsarbetarna är i Sudan.

– I Khartoum finns det många fina Land Rovers med fina vita gubbar med chaufförer som kör runt. De gör ingenting, men kostar hur mycket som helst.

Men rapporterna talar sitt tydliga språk och de är väl underbyggda i sin kritik mot er …

– Nä, det är de inte. De har aldrig varit där nere. De är detaljerade, men okunniga. Med intervjuer, ja. Inte för att vara elak, men om du berättar för en människa att om du gör en intervju och säger detta så får du massa pengar …

Rapporterna är ändå väldigt initierade och skarpa i sina anklagelser mot er. Vad säger du?

– De är helt okunniga. Det är skrämmande att det är så mycket okunnighet i det hela, va? Inga människor har varit nere i Sudan i ett år och vandrat omkring.

Presschefen Robert Eriksson som sitter i närheten avbryter med att säga att Ian Lundins svar på hur man ser på Sudan gäller även för brodern.

Hur kommer det att påverka dig om det blir ett åtal?

– Jag har inte gjort någonting fel, så det kommer inte påverka alls. Bara att det är lite jobbigt. Att det finns en svensk åklagare som jagar runt och säger att vi är krigsförbrytare, säger han och ger ifrån sig ett bullrande skratt.

– Jag är ganska förvånad över att man faktiskt kan springa runt i fem år och inte komma upp med någonting. Det är ganska jobbigt för människorna som står anklagade. Reversed discrimination kal-lar jag det för.

Robert Eriksson mildrar uttalandet, säger att Lukas Lundin känner frustration för att det tar lång tid. Någon oro för fällande dom finns det inte.

– Vi har inte gjort någonting, så vad ska jag vara orolig för? säger Lukas Lundin.

Robert Eriksson försöker igen, säger att förundersökningen kanske kan leda fram till en mer grundlig undersökning, men att man från deras sida är övertygade om att ha gjort allting korrekt.

– Jag är mer än övertygad. För jag har inte ens gjort något fel, säger Lukas Lundin.

Varför ställer ni upp på en intervju nu?

– När man har fått så mycket negativ press, då måste man ställa upp och tala om det och säga att man inte är så elak, haha. Men jag tror man måste vara lite försiktig. En del människor har redan bestämt sig, det spelar ingen roll vad du säger.

– Intervjuer är lite farliga. Man sitter och talar och så tar man bara ut den här lilla grejen som blir alldeles fel. Jag tror man måste vara lite försiktig, om man bara tar ut lite små meningar av hela intervjun så kan det låta helt fel. Det händer politikerna hela tiden.

Ian Lundin sticker in huvudet på Lukas Lundins kontor, han är ombytt till cykelkläder.

– Ska vi gå om tio minuter?

– Yes, sir, svarar Lukas Lundin.

Lundin Mining gjorde för ett antal år sedan en investering i Sunridge Gold som bedriver gruvprojekt i Eritrea. Man köpte aktier för flera miljoner kronor, vilket gav cirka 20 procent av bolaget. Först förnekar Lukas Lundin att man har något ägande i landet som är under EU-sanktioner sedan 2009.

– Det har vi inte längre. Vi sålde det här projektet, säger han, men är osäker på tidpunkten.

– Det måste ha varit 2010. Vi har ingenting kvar där.

Men försäljningen har inte offentliggjorts och två direktörer från Lundin Minings ledningsgrupp är styrelseledamöter i Sunridge Gold. Lukas Lundin undrar om inte gruvan i själva verket ligger Chile, sedan hävdar han att det måste vara gammal information, till slut ställer han själv en fråga:

– Vad gör Sunridge?

– Vi har ingenting att göra med det. Kan vi checka på det? säger han med adress till presschefen Robert Eriksson.

– Det händer mycket i Kanada, som man inte är intresserad av själv. Det finns en massa sådana här småbolag som inte är värda någonting, eller typ 5–10 miljoner dollar. De här är så små. Det finns 1 000 småbolag i Kanada. Jag vet vad du frågar, men jag vet inte varför de sitter där. Kanske för att vi ägde aktier en gång i tiden. Jag tror att det är historiskt. Jag kan checka det.

Sedan säger han att Eritrea inte är ett land han vill investera i.

– Paul (Conibear, vd för Lundin Mining, reds anm) tycker att det är ett gans-ka komplicerat land. För oss, för Lundin Mining, tror jag inte att det är så bra politiskt.

Senare lämnas information om hur ägandet ser ut: Lundin Mining äger ett antal procent av Sunridge, men menar att det inte är ”en materiell tillgång”. Man bekräftar samtidigt att två direktörer från Lundin Mining sitter i bolagets styrelse.

I Genève byter Lukas Lundin om till cykelkläder.

Intill receptionen står kaptenen/chauffören. Han pumpar däcken på brödernas cyklar och fyller på deras vattenflaskor. Snart är de i väg.

De cyklar runt i cirklar framför den kända blomsterklockan i centrala Genève. Turisterna står intill och tar fotografier. Sedan visar det sig att de ska möta sitt sällskap för cykelturen på annat ställe. Bröderna beger sig vidare uppför Rue des Alpes, i ett långsamt tempo. Spinner i väntan vid rödljuset. Växlar om vid grönt.

I skymningsljuset cyklar bröderna sida vid sida uppför backen bakom vilken solen går ned.

EMANUEL SIDEA